Livmoderhalscancer (cervixcancer) är en cancerform som uppstår i livmoderhalsen – den nedre delen av livmodern som förbinder livmoderkroppen, där fostret växer och utvecklas, med slidan. Livmoderhalsen består av två delar: ektocervix, den del som ligger närmast slidan, och endocervix, den del som ligger närmast livmodern. Dessa båda delar möts i den så kallade transformationszonen, och det är här som de flesta fall av livmoderhalscancer har sitt ursprung.
Livmoderhalscancer är oftast en långsamt växande cancerform som tar lång tid att utvecklas. Eftersom sjukdomen i tidiga skeden inte ger några symtom ställs diagnosen ofta genom att onormala celler upptäcks vid mikroskopisk undersökning. Precancerösa cellförändringar som kan leda till cancer ger i regel inga besvär och försvinner ofta av sig själva utan behandling. Även när de precancerösa cellerna utvecklats till en tumör är cancern fortfarande till stor del symtomfri. Däremot kan själva cancerbehandlingen ge biverkningar, och i takt med att sjukdomen fortskrider kan symtomen börja visa sig.
När cancern växer och blir invasiv – det vill säga sprider sig in i vävnaden runt livmoderhalsen – kan följande besvär uppstå:
I det skede då livmoderhalscancer börjar ge symtom är sjukdomen ofta redan relativt avancerad och svårare att behandla. Eftersom sjukdomen saknar tidiga symtom är regelbundna cellprover (Pap-test) avgörande. De precancerösa cellförändringar som så småningom kan leda till livmoderhalscancer kan nämligen upptäckas med cellprover och behandlas innan cancern hinner utvecklas.
Eftersom HPV (humant papillomvirus) kan orsaka livmoderhalscancer är god kunskap om viruset ett viktigt skydd. Tyvärr ger HPV, liksom tidig livmoderhalscancer, i regel inga symtom alls. Viruset smittar via genital kontakt – samlag krävs inte. Det kan dessutom ligga vilande i kroppen i flera år, vilket innebär att en person kan bära på viruset utan att veta om det. Både män och kvinnor kan få HPV och smitta andra genom genital kontakt.
Eftersom HPV inte ger några symtom diagnostiseras det med ett särskilt HPV-test. Testet utförs ofta samtidigt som cellprovet, även om inte alla vårdgivare testar för HPV rutinmässigt.
Hos många friska kvinnor försvinner HPV av sig självt, utan någon behandling.
Stadium IV, det vill säga slutstadiet av livmoderhalscancer, är en mycket avancerad cancersjukdom. I detta skede kan cancern ge allvarliga besvär eftersom den metastaserar, alltså sprider sig till andra organ i nedre buken. När cancern sprider sig till dessa organ kan onormala förbindelser (fistlar) uppstå mellan slida, ändtarm och urinblåsa, vilket gör att urin och avföring kan läcka ut genom slidan. Sprider sig cancern till slidan kan kraftiga vaginalblödningar uppstå, och drabbar den nervsystemet kan kvinnan drabbas av svår smärta. Cancern kan också sprida sig till urinledarna – de rör som transporterar urin från njurarna till urinblåsan – vilket orsakar kolikliknande smärtor. Vanligtvis beror dödsfallet på att cancern blockerar båda urinledarna, vilket leder till njursvikt.
När livmoderhalscancer upptäcks tidigt kan den oftast behandlas med relativt få biverkningar. Tidig behandling innebär vanligtvis att de precancerösa cellerna avlägsnas med en metallögla som förs in i livmoderhalsen och värmer upp samt borttar den sjuka vävnaden. Laserförångning eller frysning av de cancerogena cellerna kan också vara alternativ. Dessa behandlingar ger normalt inga bestående biverkningar, livmoderhalsen förblir intakt och kvinnans fertilitet påverkas inte.
Mer avancerad livmoderhalscancer, med större ansamlingar av cancerceller, behandlas genom att en konformat bit vävnad tas bort (konisering). En olycklig biverkning av denna behandling kan vara en minskad möjlighet att genomföra en lyckad graviditet.
Den mest radikala behandlingen innebär vanligtvis borttagning av livmodern, omgivande lymfknutor och vävnaden runt livmodern. Ingreppet leder till infertilitet samt eventuella problem med urinering och sexuell funktion. Om cancern dock inte har spridit sig till lymfknutorna har patienter som genomgår denna operation generellt cirka 90 procents chans att bli friska. Är lymfknutorna drabbade sjunker återhämningschansen till ungefär 50–60 procent.
Vid sent skede av livmoderhalscancer är strålbehandling den enda behandling som har någon chans att förlänga överlevnaden. Möjligheten att överleva livmoderhalscancer i sent skede är dock endast cirka 30 procent. Biverkningar av strålbehandling inkluderar infertilitet, tidig menopaus samt problem med urinblåsa, tarm och slida.
Eftersom tidig livmoderhalscancer varken ger symtom eller biverkningar är förebyggande vård avgörande för att skydda sig mot sjukdomen. Kvinnor bör undvika exponering för HPV genom att minimera riskbeteenden vid sexuella kontakter och använda kondom. Det går även att vaccinera sig mot HPV, vilket är ett effektivt skydd mot de virustyper som orsakar flest fall av livmoderhalscancer.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online