EGFR-positiv lungcancer är en form av icke-småcellig lungcancer (NSCLC) som kännetecknas av en mutation i EGFR-genen (epidermal growth factor receptor). Genen styr produktionen av ett protein som sitter på cellernas yta och reglerar deras tillväxt. När genen muterar uppstår en överproduktion av EGFR-proteinet, vilket gör att cancercellerna delar sig okontrollerat och sprids snabbare i kroppen.
Mutationen finns hos cirka 10–15 procent av alla patienter med icke-småcellig lungcancer i västra världen, medan andelen är betydligt högre – upp till 40–50 procent – bland patienter i Östasien.
EGFR-positiv lungcancer förekommer oftare hos vissa grupper än hos andra. Den är vanligare hos:
Eftersom sjukdomen kan drabba personer utan kända riskfaktorer, som aldrig har rökt, är det viktigt att läkare undersöker tumörens genetiska profil vid diagnos. Det görs genom en så kallad molekylärpatologisk analys av ett vävnadsprov.
Till skillnad från traditionell kemoterapi, som påverkar både friska och sjuka celler, använder man vid EGFR-positiv lungcancer så kallad riktad terapi. Läkemedlen – ofta kallade tyrosinkinashämmare – blockerar signalerna från EGFR-proteinet och hindrar därmed cancercellerna från att växa och dela sig.
Riktad behandling kan krympa tumörer, bromsa sjukdomsförloppet och förlänga överlevnaden, ofta med färre biverkningar än kemoterapi.
Riktad terapi fungerar inte lika bra för alla patienter. Med tiden kan cancern utveckla resistens mot läkemedlet, ofta genom nya mutationer i tumören. I de fallen kan läkaren välja att byta till ett annat läkemedel, kombinera behandlingar eller pröva andra alternativ som kemoterapi eller immunterapi.
Trots detta är riktad behandling ett mycket värdefullt och ofta livsförlängande alternativ för många patienter med EGFR-positiv lungcancer. Regelbundna kontroller och uppföljning av sjukdomens utveckling är därför en viktig del av vården.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online