Non-Hodgkins lymfom är en cancerform som utgår från kroppens lymfsystem. Lymfsystemet är en del av immunförsvaret och består av lymfoid vävnad (som benmärg och mjälte), lymfocyter (lymfceller) och lymfknutor. Till skillnad från de flesta andra cancerformer, som namnges efter den kroppsdel där cancern uppstår (exempelvis bröstcancer som utgår från bröstet), kan non-Hodgkins lymfom uppstå i vilken del av kroppen som helst som ingår i lymfsystemet.
Non-Hodgkins lymfom skiljer sig från den andra huvudtypen av lymfcancer, Hodgkins lymfom, genom att cancercellerna ser annorlunda ut i mikroskop. Valet av behandling varierar beroende på cancerns stadium, den specifika typen av lymfom och hur långt cancern har hunnit sprida sig. Enligt American Cancer Society är lymfom fortfarande svårt att behandla, men de senaste årens framsteg inom vården har förbättrat prognosen för patienter med denna cancerform avsevärt.
Kirurgi används främst för att diagnostisera lymfom, inte som behandlingsmetod. När lymfom misstänks utförs ofta en operation för att ta vävnadsprov som läkarna sedan analyserar för att fastställa cancertyp och sjukdomens omfattning. Kirurgi är dock inte effektiv för att avlägsna cancern från kroppen. I sällsynta fall, när lymfomet börjar i organ som sköldkörteln eller magsäcken och upptäcks innan det hinner sprida sig, kan operation vara ett alternativ. I regel är dock strålbehandling mer effektiv vid lokaliserade lymfom, det vill säga lymfom som finns på endast ett ställe i kroppen.
Strålbehandling används ofta vid behandling av non-Hodgkins lymfom, särskilt när cancern upptäcks i stadium I eller II. Behandlingen innebär vanligtvis att högenergetiska strålar, till exempel röntgenstrålar, riktas mot kroppen för att döda cancerceller – en metod som kallas extern strålterapi. Strålbehandling kombineras ofta med kemoterapi, och lymfom i tidigt stadium svarar vanligtvis bra på denna behandling, enligt American Cancer Society. Strålbehandling kan även användas vid senare stadier. Om cancern har spridit sig till andra organ kan strålning ges som symtomlindrande behandling. Målet är då inte bot, utan förbättrad livskvalitet.
Kemoterapi omfattar över 100 olika cancerläkemedel. Behandlingen ges vanligtvis systemiskt, via intravenös droppe, vilket innebär att läkemedlet injiceras i en blodåder och transporteras med blodet genom hela kroppen. Eftersom kemoterapi kan döda cancerceller i hela kroppen är den särskilt användbar vid lymfom. Patienter med lymfom i hjärnan eller ryggmärgen kan också få intratekal kemoterapi, vilket betyder att läkemedlet injiceras direkt i ryggmärgsvätskan. Den vanligaste kombinationen av cytostatika vid non-Hodgkins lymfom består av doxorubicin, cyklofosfamid, vinkristin och prednison.
Stamcellstransplantation erbjuds cirka 4 000 patienter med non-Hodgkins lymfom varje år. Behandlingen används oftast för patienter som är i remission eller som har fått ett återfall av sjukdomen. Stamcellstransplantation gör det möjligt för läkare att ge högre doser av kemoterapi och strålning, eftersom stamcellerna hjälper till att hålla blodvärdena uppe trots att dessa celler normalt skulle skadas av behandlingarna.
Immunoterapier är läkemedel som efterliknar immunförsvarets naturliga funktioner. Två viktiga immunterapiläkemedel används vid behandling av non-Hodgkins lymfom: rituximab och ibritumomab. Rituximab dödar lymfomceller genom att fästa på ett ämne som kallas CD20 på cellernas yta. Ibritumomab fungerar på liknande sätt, men innehåller även ett radioaktivt ämne som för strålningen direkt till lymfomcellerna, som ett alternativ till extern strålterapi.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online