Lymfcancer uppstår i immunsystemet och i lymfsystemet och delas in i två huvudkategorier. Världshälsoorganisationen (WHO) benämner dessa två kategorier som Hodgkins lymfom respektive icke-Hodgkins lymfom, och båda cancerformerna har sina egna unika egenskaper. Hodgkins lymfom diagnostiserades för första gången år 1832 av läkaren Thomas Hodgkin och är betydligt mer förutsägbart i sitt förlopp än icke-Hodgkins lymfom. Enligt Cleveland Clinic är icke-lokala metastaser dessutom relativt vanliga vid icke-Hodgkins lymfom.
Medan risken att utveckla Hodgkins lymfom har sjunkit till omkring 1 procent bland amerikaner har diagnosen icke-Hodgkins lymfom ökat kraftigt och rankas idag som den femte vanligaste cancerformen i landet. Både Hodgkins och icke-Hodgkins lymfom är vanligare hos män än hos kvinnor, och sjukdomarna diagnostiseras sällan hos barn under fem års ålder.
Under diagnosfasen kan skillnaden mellan Hodgkins lymfom och icke-Hodgkins lymfom avslöjas under mikroskopet. När cancercellerna analyseras kännetecknas Hodgkins lymfom av närvaron av så kallade Reed-Sternberg-celler. Enligt University of Virginia Health Systems är Reed-Sternberg-celler påfallande stora lymfoida celler som omges av ett blekt plasma.
Enligt Robert Wood Johnson Medical School har Hodgkins lymfom sin störst sannolika utgångspunkt i lymfknutorna i halsen, armhålorna, ljumsken och buken. Icke-Hodgkins lymfom kan däremot utvecklas var som helst i kroppen och sprider sig så småningom till lymfsystemet.
Även om många symtom vid Hodgkins och icke-Hodgkins lymfom är likartade finns det vissa skillnader. Båda lymfomtyperna delar symtom som nattsvettningar, oförklarlig feber, klåda, utslag, svullna lymfknutor, trötthet och oförklarlig viktminskning. Patienter med icke-Hodgkins lymfom uppvisar dock även oförklarlig smärta i skelettet, magen, bröstet och bäckenregionen – symtom som normalt inte förekommer hos patienter med Hodgkins lymfom.
Behandlingarna för både Hodgkins och icke-Hodgkins lymfom är i grunden likartade och omfattar strålbehandling, kemoterapi samt biologisk terapi. Den biologiska terapin hjälper kroppen att bilda friska celler som ersätter de som gått förlorade i samband med de övriga behandlingsformerna, och har visat sig vara mer framgångsrik hos patienter med Hodgkins lymfom än hos de med icke-Hodgkins lymfom. Tyvärr är behandlingsresultaten vid icke-Hodgkins lymfom inte lika lovande. Återhämtningsgraden vid behandling av Hodgkins lymfom är så imponerande att sjukdomen numera betraktas som mycket botbar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online