
Frankomani betecknar en överdriven beundran för fransk kultur och allt som är franskt – särskilt inom mode, språk och seder. Fenomenet var särskilt utbrett under 1700-talet, då stora delar av Europas överklass betraktade Frankrike som civilisationens centrum.
Under 1600- och 1700-talen växte Frankrike fram som Europas ledande kulturnation. Under Ludvig XIV, den så kallade Solkungen, blev Versailles ett föredöme för hovliv, etikett och konst i hela Europa. Det franska språket ansågs vara det mest eleganta och raffinerade, och det ersatte latin som diplomatins och bildade samtalets lingua franca.
Frankomanin tog sig många olika uttryck hos Europas aristokrater och intellektuella:
Ett av de mest talande exemplen är Fredrik den store av Preussen, som helst skrev och talade franska och betraktade tyskan som ett språk för soldater och hästar. Även vid det ryska kejsarhuset var franska vardagsspråk bland adeln – något som syns tydligt i Tolstojs roman Krig och fred, där stora delar av dialogen ursprungligen skrevs på franska.
Den starka franska påverkan väckte också motstånd. I Tyskland uppstod under senare delen av 1700-talet rörelser som betonade det egna språket och den nationella kulturen, med författare som Lessing och Herder i spetsen. Liknande strömningar fanns i andra länder, där frankomanin sågs som snobberi eller ett hot mot den nationella identiteten.
Även om frankomanin som utpräglad trend kulminerade under 1700-talet och dämpades av Franska revolutionen 1789, lever dess arv kvar. Franskan behöll sin ställning som diplomatiskt språk långt in på 1900-talet, och Paris har fortfarande en unik position inom mode, gastronomi och kultur. Termen frankomani används idag för att beskriva en stark fascination för allt franskt – från köket och vinerna till filmkonsten och livsstilen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online