Ett förhöjt PSA-värde (prostataspecifikt antigen) i blodet kan tyda på prostatacancer, men det finns även andra möjliga orsaker. PSA-tester används dels som screeningverktyg för att identifiera en ökad risk för prostatacancer, dels för att utvärdera hur effektiv en påbörjad behandling är. Inom sjukvården råder viss oenighet om när screening med PSA-test bör göras, men kring tolkningen av resultaten och deras samband med prostatacancer finns en relativt god överenskommelse.
PSA-tester kan användas var för sig eller tillsammans med ett rektalprov (DRE – digital rektal undersökning) för att upptäcka tecken på prostatacancer. Ett avvikande resultat vid något av proven kan ge anledning till ytterligare utredningar för att utesluta cancer. Testet används också för att följa effekten av behandlingen hos män med prostatacancer, eller för att övervaka långsamt växande tumörer hos män som ännu inte påbörjat någon behandling. Dessutom rekommenderas ofta regelbundna PSA-tester för män som tidigare haft prostatacancer, som ett sätt att upptäcka ett eventuellt återfall.
Medicinska experter är oense om huruvida PSA-test ska ingå i vanliga hälsokontroller. Både National Cancer Institute och Centers for Disease Control (CDC) har tidigare avrått från regelbunden screening med PSA-test. Den amerikanska cancerföreningen (American Cancer Society) rekommenderar dock årlig PSA-testing för män över 50 års ålder, och för män med högre risk – exempelvis afroamerikanska män samt män med cancer i släkten – redan från 45 års ålder. När män uppvisar symtom som kan bero på prostatacancer, såsom smärtsam urinering eller smärta i rygg och bäcken, rekommenderas oftast ett PSA-test tillsammans med andra undersökningar för att utesluta cancern som orsak. Män som genomgår behandling eller har återhämtat sig från prostatacancer kan också få rådet av sin läkare att göra regelbundna tester.
Tolkningen av PSA-värden varierar något, men enligt Lab Tests Online anses ett normalt PSA-värde ligga under 4,0 nanogram per milliliter blod. Samtidigt pekar man på att vissa experter vill sänka gränsen till 2,5 nanogram per milliliter för att kunna upptäcka fler fall av prostatacancer i ett tidigt skede. Det finns en bred konsensus inom vården om att ett PSA-värde över 10 nanogram per milliliter innebär en mer än 67 procent förhöjd risk för prostatacancer. Värden mellan 4,0 och 10 nanogram per milliliter indikerar cirka 25 procent ökad risk, men betraktas som oklara. I dessa fall kan ett kompletterande prov, så kallat fritt PSA, rekommenderas. En hög andel fritt PSA tyder på lägre risk, medan låg andel fritt PSA indikerar högre risk.
Läkare kan även studera hur PSA-koncentrationen förändras över tid. En kraftig och bestående stegring av PSA-nivåerna under tre år eller mer tyder på att prostatacancer är trolig. Även PSA-hastighet (velocity) och densitet kan hjälpa läkaren att tolka resultatet.
En digital rektalundersökning kan tillfälligt höja PSA-värdet, vilket innebär att DRE alltid bör utföras efter blodprovet om båda proven görs samma dag. En biopsi höjer också PSA-nivåerna, därför bör PSA-test tas före eventuell vävnadsprovtagning. Även hård fysisk träning, kemoterapiläkemedel, vissa andra mediciner samt prostatinfektioner kan påverka värdet uppåt.
Under pågående cancerbehandling används PSA-tester för att bedöma hur väl behandlingen fungerar. Om behandlingen lyckas bör PSA-värdet sjunka och med tiden bli nästintill omätbart. Blir det inte så, tyder det på att behandlingen inte gett önskad effekt. Vissa män – framför allt äldre – väljer att inte behandla långsamt växande prostatacancer utan istället följa den så kallade aktiv övervakning, ofta kallad "watch and wait". Under denna period kontrollerar läkaren regelbundet tumörens utveckling, och PSA-tester används då rutinmässigt för att säkerställa att cancern fortsätter att växa långsamt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online