I början av 1980-talet myntades termen attention deficit disorder (ADD) för att beskriva ett tillstånd hos barn som hade svårt att koncentrera sig eller sitta stilla i skolan. Termen ingår numera i ADHD (attention deficit hyperactivity disorder) och omfattar både vuxna och barn. ADD beskriver ett tillstånd där personen har svårt att fokusera och hålla fokus på en uppgift, men utan att uppvisa den hyperaktiva komponenten. För att kunna ställa en korrekt diagnos krävs att olika tester genomförs av kvalificerad vårdpersonal.
Enligt Fairleigh Dickinson University används tre typer av kontinuerliga prestationstester vid utredning av ADD. Dessa är Test of Variables of Attention (T.O.V.A.), Conners' Continuous Performance Test (CPT) samt Intermediate Visual and Auditory CPT (IVA). Barn och vuxna som testas med T.O.V.A. deltar i ett datorbaserat test som använder visuella och auditiva stimuli för att mäta koncentrationsförmågan, vilken sedan jämförs med resultat från personer utan ADD. Även CPT bygger på datoriserad igenkänning av stimuli. Syftet med alla dessa tester är att mäta hur väl barnet eller den vuxna lyckas behålla uppmärksamheten under hela testets gång. Uppmärksamhetsbrist, som är ett kännetecken på ADD, leder till sämre testresultat.
Kvantitativ elektroencefalografi (QEEG) innebär att hjärnvågor analyseras för att diagnostisera ADD. Hjärnvågorna bearbetas av en dator som identifierar mönster i den elektriska aktiviteten. Aktiviteten kartläggs sedan i så kallade hjärnkartor, som visar hur aktiviteten skiljer sig åt vid olika uppgifter. Hjärnkartan för respektive aktivitet jämförs därefter med hjärnkartan hos en person utan ADD, av samma kön och ålder. Analysen av skillnaderna ger värdefull testdata som hjälper till att välja rätt behandling. Under behandlingsperioden används hjärnkartan även som vägledning för att korrigera avvikande beteenden genom neurofeedback.
Bedömningsskalor är ett verktyg som den behandlande läkaren använder för att samla in information om patienten och därefter värdera den utifrån förutbestämda parametrar. Skalorna inkluderar en självskattningsskala, som oftast används av vuxna, där patienten presenteras för typiska symtom på ADD och uppmanas att skatta sig själv på en skala från ett till fem, eller från aldrig till ofta. Det finns även symtombedömningsskalor där patientens svar värderas utifrån samma identifierade symtom. Frågorna i skalorna är utformade för att ge en tydlig bild av hur symtomen yttrar sig i patientens vardag.
Exempel på områden som täcks av testfrågorna är slarvfel, att inte lyssna när man blir tilltalad samt svårigheter att följa instruktioner. Organisatoriska problem, att lätt bli distraherad och glömska är ytterligare symtom på ADD som frågorna fokuserar på. Även oförmåga att fullfölja påbörjade uppgifter samt undvikande av aktiviteter som kräver långvarig mental ansträngning är symtom som undersöks vid testningen.
En ADD-diagnos ställs aldrig utifrån ett enda test. Istället kombineras kontinuerliga prestationstester, eventuellt QEEG-mätningar och strukturerade bedömningsskalor med en klinisk intervju för att ge en helhetsbild av patientens situation. Genom denna flerdimensionella utredning kan vårdpersonalen säkerställa en korrekt diagnos och därmed lägga grunden för en effektiv behandlingsplan.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online