ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder) påverkar sambandet mellan nervsystemet och beteendet, vilket gör att tillståndet klassificeras som en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. De typiska symtomen är impulsivitet, koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet. Enligt Cleveland Clinic drabbar ADHD 3–5 procent av alla barn. Länge trodde man att symtomen gradvis avtog och försvann i slutet av puberteten, men under senare år har forskningen visat att symtomen ofta kvarstår långt upp i vuxen ålder.
Enligt National Comorbidity Survey Replication har cirka 4 procent av den vuxna befolkningen ADHD, men de flesta vuxna får aldrig någon behandling.
Att leva med ADHD som vuxen kan vara utmanande. Precis som hos barn kan tillståndet ge en stark känsla av rastlöshet, och det kan vara svårt för den drabbade att slappna av och varva ner.
ADHD kan också göra det svårt att komma till jobbet i tid, hålla ordning, prioritera uppgifter eller slutföra påbörjat arbete. Personer med ADHD distraheras ofta av saker i sin omgivning och tenderar att skjuta upp saker, vilket kan göra det svårt att behålla ett jobb.
Tillståndet kan även skapa problem i relationer med andra människor. Det kan handla om svårigheter att lyssna uppmärksamt när någon pratar, eller om att inte kunna fullfölja löften och åtaganden. Många med ADHD har dessutom ilska utbrott eftersom de har svårt att reglera sina känslor i vardagliga situationer.
Obehandlad ADHD kan påverka nästan alla områden i livet och bidra till känslor av misslyckande och oro. Den som inte får hjälp löper ökad risk att utveckla andra psykiska besvär, exempelvis depression eller ångestsyndrom. Lyckligtvis finns det idag effektiva behandlingar även för vuxna med ADHD.
Ofta är en kombination av psykoterapi och läkemedel mest effektiv. Paradoxalt nog är just stimulerande preparat mycket effektiva mot ADHD-symtom – de ger en lugnande och stabiliserande effekt på centrala nervsystemet hos personer med ADHD.
Vanliga stimulerande läkemedel är Ritalin (metylfenidat), Cylert (pemolin), Dexedrine (dekstroamfetamin) och Dextrostat (dekstroamfetamin). I Sverige används även preparat som Elvanse (lisdeksamfetamin) i stor utsträckning vid ADHD hos både barn och vuxna.
Vanliga biverkningar av stimulerande läkemedel är nedsatt aptit, viktnedgång, illamående, sömnlöshet, huvudvärk, trötthet och nervositet.
Om personen redan använder andra läkemedel eller inte tolererar stimulantia kan istället antidepressiva medel, blodtryckssänkande läkemedel eller preparat mot narkolepsi (en sömnstörning) förskrivas. Exempel på sådana läkemedel är Wellbutrin (bupropion), Catapres (klonidin) och Adderall (amfetamin/dekstroamfetamin). Även atomoxetin (Strattera) och guanfacin (Intuniv) används idag som icke-stimulerande alternativ vid ADHD. Biverkningarna varierar kraftigt mellan olika preparat, vilket gör individuell anpassning viktig.
All läkemedelsanvändning innebär vissa risker. Avbryt inte behandlingen på egen hand, men kontakta vården omedelbart om allvarliga allergiska reaktioner uppstår, exempelvis andningssvårigheter, utslag eller nässelutslag samt svullnad i ansikte, hals eller mun. Sådana symtom kan tyda på anafylaktisk chock, vilket är potentiellt livshotande och kräver akut vård.
Upplever du biverkningar av medicinen ska du alltid rapportera detta till din vårdgivare. Det kan ta tid att hitta rätt läkemedel och dos som kontrollerar ADHD-symtomen. Det viktigaste är att arbeta tillsammans med din läkare och psykolog för att uppnå bästa möjliga symtomlindring och livskvalitet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online