ADD (Attention Deficit Disorder) och ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder) är två diagnoser som utreds med samma typ av tester. Bedömningen innefattar en fysisk undersökning, observationer av beteendet, uteslutande av andra möjliga orsaker samt psykologiska tester. Testerna är snarlika men inte identiska för barn respektive vuxna. Att nå en säker diagnos för ADD eller ADHD kan ta tid och kräver tålamod.
En fullständig medicinsk undersökning bör alltid genomföras i det första skedet av utredningen vid misstanke om ADD eller ADHD. Detta för att utesluta andra fysiska eller kroniska sjukdomar samt biologiska orsaker som kan påverka beteendet, enligt American Academy of Pediatrics (AAP). Många kroppsliga tillstånd kan nämligen påverka hur man beter sig, exempelvis diabetes och hormonrubbningar.
En annan viktig del i diagnostiken är DSM-IV (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders), ett standardiserat diagnostiskt verktyg som används för många psykiatriska tillstånd. Manualen har tagits fram av American Psychiatric Association och används av de flesta yrkesverksamma inom psykisk hälsa vid bedömning av uppmärksamhetsstörningar. Verktyget beskriver hur ADD och ADHD yttrar sig, när och hur symtomen uppstår och avtar samt vilka faktorer som kan komplicera diagnosen. Idag har manualen uppdaterats till DSM-5, som bygger vidare på samma principer. Testningen inkluderar vanligtvis IQ-tester (Intelligent Quotient) och tester av emotionell anpassning.
Enligt AAP:s riktlinjer för utredning av uppmärksamhetsstörningar måste beteendet utvärderas inom mer än ett område och av mer än en person. Det innebär oftast omfattande intervjuer med personen som misstänks ha ADD eller ADHD, med familjemedlemmar och, om patienten är ett barn, även med lärare och eventuell annan skolpersonal. Syftet är att skapa en helhetsbild av patientens beteende och se hur hen agerar och reagerar i olika situationer.
Läkare inom primärvården arbetar inte ensamma med att testa och behandla patienter med ADD och ADHD. Kontinuerlig kommunikation och samråd med föräldrar, lärare, annan skolpersonal och andra medicinska professionella är nödvändigt för att kunna utvärdera diagnosen och därefter följa upp framstegen samt behandlingens effektivitet över tid.
Riktlinjerna i DSM-IV uppmanar läkare att ta hänsyn till vissa situationer som kan påverka en ADHD-diagnos. Yngre barn, vanligtvis under fem års ålder, uppvisar exempelvis variationer i beteendet som är helt normala för småbarn. Riktlinjerna anger också att vuxna inte bör diagnostiseras med ADHD enbart utifrån sina egna minnesbilder av sitt barndomsbeteende, eftersom det egna retrospektiva minnet inte kan betraktas som helt tillförlitligt. Vuxna bör istället utvärderas med samma kriterier som barn, inklusive både fysisk och psykologisk testning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online