ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder) är den vanligaste neuropsykiatriska diagnosen hos barn. Uppskattningsvis har tre till sju procent av alla barn i skolåldern en officiell ADHD-diagnos, och tillståndet förekommer i alla kulturer. Ett av de mest effektiva sätten att behandla denna utmanande störning är multimodal eller kombinerad behandling, som förenar medicinering med beteendeterapi. Kombinationsterapi är intensiv och tidskrävande – och kan även vara kostsam – men den ger de bästa övergripande resultaten.
Enligt den amerikanska psykiatriska föreningens diagnostiska manual (DSM-IV) kan ADHD delas in i tre undergrupper: övervägande hyperaktiv-impulsiv typ, övervägande ouppmärksam typ eller kombinerad typ. ADHD börjar vanligtvis före sju års ålder, förekommer i två eller flera miljöer (till exempel hemma och i skolan) och påverkar det dagliga fungerandet, särskilt när det gäller socialt umgänge och att slutföra uppgifter.
För att få diagnosen ADHD måste personen dessutom uppvisa sex eller fler symtom på ouppmärksamhet eller hyperaktivitet-impulsivitet som har varat i minst sex månader. Den ouppmärksamma typen kännetecknas av symtom som svårigheter att uppmärksamma detaljer, problem med koncentrerad eller selektiv uppmärksamhet, svagt genomförande av instruktioner, oförmåga att avsluta arbeten, svårigheter att organisera uppgifter, att man tappar bort saker, att man lätt störs av yttre intryck samt glömska. Den hyperaktiva typen uppvisar symtom som rastlöshet och vighet, att springa omkring, svårigheter att leka tyst, att bete sig som driven av en motor, att prata överdrivet mycket, att slänga ur sig svar och att avbryta andra.
Det finns fyra grundläggande tillvägagångssätt för att behandla ADHD: farmakologisk behandling, föräldrautbildning i barnbeteendehantering, lärarnas tillämpning av beteendehanteringsmetoder samt en kombination av dessa i en multimodal terapi. Den mest effektiva av dessa behandlingsalternativ tycks vara kombinationsterapi, som innefattar medicinering och kognitiv beteendeterapi samt valfri användning av föräldrautbildning och skolinsatser.
Eftersom ADHD betraktas som en prestationsstörning snarare än något som påverkar den mentala förmågan eller färdigheterna, är målet med terapin att förbättra klientens uppmärksamhetsspann samt att motivera och uppmuntra klienten att visa sina kunskaper. Läkemedel ska effektivt stimulera produktionen av neurokemiska ämnen, vilket innebär att hjärnan fungerar på en högre nivå och att symtomen lindras till viss del. Föräldrautbildning och skolinsatser ger föräldrarna bättre förutsättningar att hantera sitt barns diagnos, bland annat genom att förstå hur beteendehantering fungerar och hur man samarbetar med barnets skola för att säkerställa en enhetlig behandling.
Ett barn som får kombinationsterapi behandlas med någon form av läkemedel för att hantera beteendesymtomen. I Multimodal Treatment Study of ADHD (MTA, 2004) – den största studie som någonsin genomförts på en specifik störning – drog forskarna slutsatsen att behandling med stimulantia är mycket effektiv för att minska symtomen på ADHD. Studien konstaterade att aktiv behandling med stimulantia gav bättre resultat än att behandla ADHD enbart med beteendeterapi.
Forskarna genomförde cirka 200 studier på olika psykostimulantia och fann att 70 procent av barnen svarade bra på medicineringen och att effekten varade i två år. Kombinationsterapi är dock mer effektiv eftersom den även inkluderar beteendeterapi. Terapin omfattar vanligtvis beteendeinterventioner som syftar till att minska problem i olika miljöer. Dessa interventioner är strukturerade kring operant betingning, som syftar till att forma beteendet genom positiv förstärkning. Individuell terapi är också värdefull för att förbättra sociala färdigheter och hantera låg självkänsla, stress samt samtidigt förekommande ångest- eller humörstörningar. Föräldrautbildning och skolinsatser är inte obligatoriska, utan omfattar utbildningsprogram och lämpliga klassrumsinsatser som har överenskommits mellan föräldrar, lärare och terapeuter.
En annan typ av beteendeterapi, gruppterapi, är till stor del ineffektiv vid behandling av ADHD. MTA-studien visade att barn som fick allmän behandling inom primärvården gjorde mindre framsteg än barn som fick behandling med stimulantia eller kombinationsterapi. Detta kan bero på att läkare i primärvården inte har tillräcklig utbildning för att effektivt behandla ADHD, men studier har också visat att barn med ADHD faktiskt kan utveckla mer negativa eller antisociala beteenden om de placeras i grupper med andra klienter som har störande beteendestörningar.
Även om läkemedelsbehandling av ADHD verkar ge de mest lovande resultaten bör en optimal behandlingsplan ändå inkludera beteendeterapi, eftersom inte alla individer svarar bra på läkemedel. Ritalin, som är det mest använda ADHD-läkemedlet, är inte lika effektivt för klienter som har samtidiga ångeststörningar. Forskarna menar att barn som svarar bäst på medicinering ofta har låga ångestnivåer, en mindre svår form av diagnosen och hög intelligens.
En av fördelarna med kombinationsterapi är att den möjliggör lägre doser av läkemedel, vilket kan lindra farhågor om biverkningar och läkemedelsinteraktioner. Kombinationsterapi minskar inte nödvändigtvis kärnsymtomen vid diagnosen, men den förbättrar det positiva fungerandet och lindrar andra symtom som är relaterade till ADHD.
Sammantaget är kombinationsterapi den mest accepterade behandlingsformen för ADHD och bör leda till det bästa övergripande resultatet för klienten. Detta inkluderar minskning av beteendemässiga eller känslomässiga svårigheter som härrör från ADHD, förbättrade sociala färdigheter samt bättre relationer i familjen, skolan och arbetslivet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online