Metoder för att minska aspirationsrisken vid användning av trakeostomitub

En trakeostomi är en medicinsk procedur där en öppning skapas i luftstrupen för att underlätta andningen. En trakeostomitub förs in i luftvägarna genom en stoma – en öppning som kirurgiskt anlagts i halsen – vilket skapar en andningsväg som går förbi näsa och mun. Hur länge tuben sitter kvar kan variera från några dagar till flera år, beroende på patientens behov och medicinska situation.

Aspiration uppstår när patienten andas in slem och andra sekret i lungorna via tuben. Detta kan leda till infektioner, lunginflammation eller, i värsta fall, livshotande tillstånd. Flera välbeprövade metoder kan minska risken för aspiration vid användning av trakeostomitub.

Fuktning av luftvägarna

Normalt fuktar och värmer näsa och mun den luft vi andas in. Eftersom en trakeostomitub går förbi näsa och mun måste luftfuktningen i stället tillhandahållas på andra sätt. Tillräcklig fuktning hjälper till att hålla sekreten tunna och flytande samt förebygger bildning av så kallade slemsproppar – båda faktorer som minskar aspirationsrisken avsevärt.

Patienter med trakeostomi bör vistas i en miljö med en luftfuktighet på minst 50 procent. Detta kan uppnås med enkla rumsluftfuktare eller genom att patienten förses med en värme- och fuktväxlarmask. Vilken lösning som passar bäst bör alltid avgöras utifrån läkarens rekommendationer för den enskilda patientens situation.

Sugning av sekret

Patienter med trakeostomi tenderar att bilda större mängder slem, eftersom den inandade luften inte fuktas på naturlig väg. Detta ökar risken för slemsproppar som kan blockera tuben och orsaka aspiration. Tecken på att patienten behöver sugas inkluderar rosslande eller bubblande ljud från tuben, snabb andning samt synliga slemblåsor vid tubens öppning.

Eftersom sugning kan öka risken för infektion bör proceduren alltid utföras under kontrollerade och hygieniska förhållanden, med rena – helst sterila – handskar och katetrar. Den exakta tekniken kan variera beroende på patientens individuella förutsättningar, men grundprinciperna är desamma i de flesta fall: En sugkateter ansluts till en sugapparat och förs in i trakeostomituben till ett djup som är anpassat för patienten. Katetern dras sedan försiktigt längs tubens insida tills alla slemsekret avlägsnats och luftvägen är fri.

Användning av trakeostomitub med manschett

För patienter vars medicinska tillstånd innebär en förhöjd aspirationsrisk finns specialutformade trakeostomituber. Dessa så kallade manschetterade tuber har en mjuk ballong – en manschett – runt den yttersta änden, som kan blåsas upp med luft eller saltlösning. En uppblåst manschett skapar en tätare förslutning av tuben i luftvägen, vilket gör det svårare för patienten att andas in sekret och därmed minskar aspirationsrisken.

Det är dock endast en läkare som kan bedöma när en manschetterad tub är nödvändig, samt hur mycket manschetten ska blåsas upp för den enskilda patienten. Regelbunden uppföljning av vårdpersonal är därför en viktig del av den totala säkerheten kring trakeostomivård.