Den vetenskapliga grunden bakom sociala berättelser för barn med autism

Sociala berättelser är mycket korta berättelser som är utformade för att hjälpa barn med autism och liknande funktionsnedsättningar. Metoden utvecklades ursprungligen av Carol Gray på 1990-talet och har sedan dess blivit ett etablerat verktyg inom pedagogik och behandling. Berättelserna hjälper den autistiska personen att hantera olika sociala situationer genom att göra hen mer bekant med dem och genom att tydligt visa hur en lyckad interaktion kan se ut.

Social funktionsnedsättning som kärndrag

Ur ett vetenskapligt perspektiv är en kvalitativ social funktionsnedsättning ett definierande drag vid autism. Det innebär att personen har svårt att tolka sociala signaler, förstå andras perspektiv och anpassa sitt beteende efter sammanhanget. Sociala berättelser tar direkt itu med denna utmaning genom att hjälpa individen att stegvis utveckla sina sociala färdigheter i en trygg och förutsägbar miljö.

Verkningsmekanism

Genom att demonstrera hur det autistiska barnet kan hantera en given situation – inklusive handlingar, reaktioner, möjliga konflikter och en positiv lösning – hjälper en social berättelse barnet att förbereda sig mentalt innan situationen uppstår. Det är viktigt att berättelsen skrivs ur barnets perspektiv och med ett språk som passar barnets ålder och förståelsenivå, eftersom detta gör budskapet tydligare och lättare att ta till sig. Förutsägbarheten minskar ångest och ger barnet konkreta handlingsalternativ att falla tillbaka på.

Tre typer av sociala svårigheter

Innan du skriver en social berättelse är det viktigt att först avgöra vilken typ av svårighet berättelsen ska bemöta. De tre huvudtyperna är:

• Socialt undvikande – barnet aktivt undviker sociala situationer, ofta på grund av överbelastning eller oro.
• Social likgiltighet – barnet visar litet eller inget intresse för social kontakt.
• Social klumpighet – barnet söker kontakt men har svårt med turtagning, personligt avstånd och sociala regler.

Berättelsens ton och innehåll bör anpassas efter vilken av dessa utmaningar som står i fokus.

Följ upp effektiviteten

När sociala berättelser används är det viktigt att upprätta ett regelbundet uppföljningsschema för att utvärdera deras effekt på individen. Dokumentera beteenden, reaktioner och framsteg över tid. Om ingen förändring noteras, eller om förändringen är mycket liten, bör berättelsen omarbetas – kanske med annan formulering, längre text eller fler visuella illustrationer.

Nya berättelser vid behärskade situationer

Om individen verkar ha behärskat situationen som presenteras i den sociala berättelsen kan den fasas ut gradvis genom allt färre repetitionstillfällen. Under samma tid kan det vara värdefullt att införa en ny berättelse – eller en omarbetad version – som möter individens föränderliga sociala behov. På så sätt följer verktyget med barnets utveckling och fortsätter bygga på de färdigheter som redan förvärvats.