Little Professor-syndromet, som oftare kallas Aspergers syndrom, betraktas som en lindrigare form av autismspektrumtillstånd, eftersom symtomens svårighetsgrad varierar från person till person. Människor med Little Professor-syndromet har i regel normal begåvning, men har svårigheter med kommunikation och socialt samspel samt uppvisar repetitiva och tvångsmässiga beteenden. Diagnosen ställs vanligtvis i tidig barndom.
Little Professor-syndromet beskrevs först av den wienske läkaren Hans Asperger. År 1944 publicerade han en artikel om unga pojkar som uppvisade autismliknande symtom men hade normal intelligens och goda verbala färdigheter. Aspergers fynd förblev i stort sett obemärkta fram till 1981, då brittiska forskaren Lorna Wing publicerade en serie fallstudier som väckte stor uppmärksamhet. Hon kallade tillståndet "Aspergers syndrom", men det var inte förrän 1992 som diagnosen blev officiell i internationella klassifikationssystem.
Värt att veta är att diagnosen Aspergers syndrom numera har ersatts i de moderna diagnostiska systemen (bland annat DSM-5) och istället ingår i den bredare kategorin autismspektrumtillstånd. Termen används dock fortfarande ofta i vardagligt språk.
Barn med Aspergers syndrom blir ofta snävt fokuserade på ett visst föremål eller ämne, till den grad att allt annat ignoreras. Barnet talar med stor auktoritet om sitt intresseområde och låter därför som en "liten professor" – därav namnet på syndromet. Repetitiva handlingar och fasta rutiner är också mycket vanliga, och avvikelser från dessa kan skapa stark stress.
Barn med Little Professor-syndromet är ofta isolerade och har svårt att knyta vänskapsband på grund av bristande sociala färdigheter. Obekvämt verbalt och kroppsligt beteende gör dem dessvärre till måltavlor för retningar och mobbning. De har svårt att uppfatta sociala signaler och måste i stället lära sig sociala färdigheter på en mer intellektuell nivå. Empatiförmågan kan vara nedsatt, liksom förmågan att tolka icke-verbal kommunikation som kroppsspråk och ansiktsuttryck.
I samtal uppfattas barnet ofta som excentriskt eller oartigt. Det talar rakt ut, även när det kan verka olämpligt, och tolkar nästan alltid språket bokstavligt – metaforer och ironi går ofta förbi.
Ett barn med Little Professor-syndromet uppvisar ofta motoriska svårigheter och kan framstå som klumpigt eller okoordinerat. Till synes enkla uppgifter, som att knyta skosnören eller kasta en boll, kan kännas besvärliga. Barnet kan också ha en överkänslighet för ljus, ljud och smak, föredra endast vissa livsmedel eller bära enbart mjuka kläder. Vissa dofter kan till och med utlösa illamående. Ovanliga talrytmer, tonläge och kroppsrörelser är också vanligt förekommande.
Det finns ingen botande behandling för Aspergers syndrom, men enskilda symtom kan lindras på flera sätt. Enligt amerikanska National Institute of Neurological Disorders and Stroke innefattar behandlingsprogram ofta beteendeterapi och träning i sociala färdigheter, kompletterat med läkemedel vid samtidiga besvär som ångest eller depression. En bra behandling bör ta hänsyn till alla delar av tillståndet: kommunikationsförmåga, tvångsmässiga och repetitiva beteenden samt motorik.
Även om Little Professor-syndromet saknar specifik behandling kan barn med rätt stöd lära sig att hantera sina symtom. Tidig diagnos och insatser är avgörande för en positiv utveckling. Många barn med Aspergers syndrom växer upp till ett friskt och fungerande vuxenliv med lyckade relationer och en meningsfull karriär.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online