Människokroppen består av 206 ben som kan delas in i fyra typer: korta, långa, oregelbundna och platta. Benen förbinds med varandra på olika ställen genom leder som i de flesta fall möjliggör rörelse. Senor, ligament och muskler som ingår i dessa förbindelser håller benen och lederna på plats när kroppen rör sig.
Benplattorna i skallens övre del – kallade suturer eller orörliga leder – rör sig inte. Vid födseln består ett barns skalle av mjuka och flexibla ben som är sammanfogade på liknande sätt som benen i en vuxens skalle. Denna mjukhet gör att barnets huvud lätt kan passera genom födelsekanalen. Allteftersom barnet växer hårdnar benen gradvis och fogarna slutar vara rörliga.
Precis som gångjärnen på en dörr kan kroppens scharnierleder endast röra sig i en riktning. Armbågen är ett bra exempel, liksom fingrarna, tårna och knäna. Knäet är den mest rörliga av scharnierlederna – det vrider sig något tack vare alla ligament och muskler som håller det på plats. En annan egenhet hos knäet är knäskålen, som täcker området där lårbenet och underbenet möts. Den är inte fäst vid något annat ben utan svävar helt enkelt fritt på sin plats.
Höften, där lårbenet möter bäckenet, är en kulled. Dessa leder ger störst rörlighet och tillåter både cirkulära rörelser och rörelser som liknar en gångjärnsfunktion. Axeln är också ett bra exempel på denna ledtyp. Faktum är att axelleden, där armen möter överkroppens ovansida, är den mest rörliga leden i hela människokroppen. Tyvärr gör just denna rörlighet den också till den led som lättast går ur led.
En broskled erbjuder begränsad flexibilitet, eftersom benen förenas av dynor av brosk och saknar gångjärnsliknande struktur. Kotorna i ryggen – som sammanhålls av broskleder – utgör tillsammans 33 ben i ryggraden, vilken omger ryggmärgen. Varje kota har en broskskiva ovanför och nedanför sig, och kraftiga ligamentsträngar löper på båda sidor längs hela ryggens längd. Denna konstruktion ger skydd och stabilitet, men ingen egentlig rörelse mellan kotorna.
Revbenen sitter fast vid bröstbenet genom halvrörliga leder, som har mycket litet rörelseutrymme och inte erbjuder någon av den rörlighet som scharnierleder eller kulleder tillåter. Revbenen måste ändå kunna röra sig något – annars vore andning omöjlig – så att närliggande organ får utrymme att expandera när lungorna fylls med luft.
Kroppens olika ledtyper – från helt orörliga suturer till högt rörliga kulleder – visar hur väl anpassat skelettet är för sina uppgifter: skydd, stöd och rörelse. Att förstå hur lederna fungerar gör det lättare att förstå både kroppens rörlighet och vanliga skador, exempelvis ur led gående axlar eller överbelastade knän.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online