Människokroppen består av mer än 200 leder som förbinder skelettets ben. Vissa leder, de så kallade synartroserna som skallens suturer, rör sig inte alls. Andra, amfiartroser som ryggkotorna, tillåter måttlig rörlighet. De flesta leder i kroppen är dock fritt rörliga och fungerar tack vare synovialvätska – ett naturligt smörjmedel som ligger mellan två ledytor. Sådana leder finns bland annat i nacke, axlar, höfter, knän, armbågar, vrister samt fingrar och tår.
De fritt rörliga lederna, kallade diartroser eller synovialleder, gör oss flexibla och delas in i sex olika typer.
Bilden av en boll i ett uttag beskriver perfekt anatomin hos denna ledtyp. Axlar och höfter är klotleder, där ena benets rundade ände passar mot den intilliggande benets konkava form, vilket ger en mycket stor rörelseomfång. Höftleden är den led som oftast drabbas av artros – den vanligaste formen av artrit – vilket kan orsaka smärta, svullnad och nedsatt rörlighet i leden.
Små bönbentade ben som kallas kondyler förbinder handlovsbenen, metakarpalerna, med fingrarnas falanger. Samma mekanik förbinder fotens mellanhandsben, metatarsalerna, med tårnas falanger. Ellipsoida leder möjliggör vinkelrörelser snarare än rotationer, vilket gör dem till de minsta rörliga lederna i kroppen. En annan benämning är sammansatta leder. Kondyler finns också mellan skallen och ryggraden och gör det möjligt att nicka med huvudet.
En pivotled uppstår när ena benets rundade yta passar in i en ring eller sena hos ett annat ben. De två underarmsbenen, strålbenet (radius) och armbågsbenet (ulna), delar en pivotled. Strålbenets ände roterar runt armbågsbenets axel när handflatan vrids inåt och utåt, till exempel när man vinkar. På samma sätt är leden mellan kotorna axis och atlas i nacken en pivotled, vilket gör att huvudet kan vridas från sida till sida.
Handleder och vrister är exempel på glidleder. Här glider benens plana ytor över varandra, vilket ger en begränsad men nödvändig rörelsefrihet.
Armbågar och knän är scharnierleder, där ena benets rundade yta vilar mot den andra benets fördjupade yta. Ligament stabiliserar sidorna på scharnierlederna, vilket gör att benen endast kan röra sig i ett plan – genom flexion (böjning) och extension (sträckning). Knäleden är extra känslig för slitage och sjukdomar som artrit, och den är en av de mest vanligt ersatta lederna i USA.
Tummen har kroppens enda sadelled och är rörligare än både scharnierleder och glidleder. Ledytornas beröringsytor har både konkava och konvexa former, vilket gör rörelser i två riktningar möjliga. Tummen kan till exempel "korsas över" handflatan, något som är avgörande för greppfunktionen i handen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online