Förkalkning i axeln uppstår när kalkavlagringar bildas på de olika senor och ligament som finns inom axelkapseln. Detta orsakar ofta smärta, svullnad och en känsla av att leden är "frusen". Beroende på tillståndets svårighetsgrad kan många patienter dra stor nytta av ett strukturerat sjukgymnastiskt behandlingsprogram under överinseende av en legitimerad fysioterapeut.
Enligt Orthogate.com uppstår de flesta förkalkningar i axeln på rotatorkuffens senor inom axelkapseln. Den initiala behandlingen bör först fokusera på att minska inflammation och smärta i leden, innan man går vidare till belastnings- eller motståndsövningar i terapeutiskt syfte. Fysioterapeuten introducerar vanligtvis assisterade passiva stretchtekniker, med störst fokus på böjning och extension i början av behandlingen.
Att upprätthålla axelns naturliga rörelseomfång är avgörande för behandlingens fortsatta framgång. Stretchövningar hjälper dessutom till att främja blodcirkulationen i axelmusklerna, vilket kan underlätta läkningsprocessen. Vid mindre allvarliga fall av förkalkning kan vissa patienter även påbörja styrketräning tidigt i behandlingsförloppet.
Det terapeutiska behandlingsprogrammet anpassas löpande utifrån patientens smärta och obehag, särskilt med tanke på att inflammationen vid axelförkalkning kan vara oförutsägbar. Enligt Orthogate.com använder de flesta fysioterapeuter behandlingsformer som ultraljud för att ytterligare minska inflammationen, samtidigt som man försöker bryta ner kalkavlagringarna i axeln. Ultraljuddbehandling kan pågå i upp till sex veckor för att uppnå maximal effekt.
Belastningsövningar med fokus på axelböjning och extension bör vanligtvis påbörjas några veckor efter behandlingsstart. Syftet är att stärka de stabiliserande musklerna runt leden och förebygga muskelatrofi – särskilt viktigt om ett kirurgiskt ingrepp krävs för att avlägsna kalkavlagringar från axelsenan. Behandling med värme och is fortsätter under denna period för att ytterligare minska svullnad och smärta. Axelabduktion, det vill säga att lyfta armen ut åt sidan från kroppen, kan också tränas med låg vikt eller lätt motstånd.
När det terapeutiska behandlingsprogrammet avslutas bör patienten normalt ha återfått fullt rörelseomfång i axelleden, inklusive böjning, extension och abduktion. Fysioterapeuten ordinerar vanligtvis även ett individanpassat hemträningsprogram, så att patienten kan fortsätta med passiva stretch- och styrkeövningar på egen hand mellan och efter besöken på kliniken.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online