Symtom på rotatorcuffruptur: orsaker, riskfaktorer och behandling

Rotatorcuffen består av fyra muskler och flera senor som sitter högst upp på överarmen. Dess uppgift är att hålla överarmsbenet (humerus) på plats och samtidigt möjliggöra rotation av armen – därav namnet. Skador på rotatorcuffen är ofta smärtsamma, men de flesta läker av sig själva med tiden. I allvarliga fall kan dock en operation bli nödvändig.

Orsaker

Skador på rotatorcuffen är mycket vanliga. Enligt American Academy of Orthopaedic Surgeons rapporterar de flesta drabbade en återkommande smärta i axeln efter en specifik händelse, exempelvis ett fall eller tungt lyftande. Ibland kan även en ledluxation i axeln leda till en ruptur.

I de flesta fall beror skadan dock på att musklerna överbelastas under en längre tid, vilket ofta är ett resultat av normalt slitage som ackumuleras genom åren.

Symtom

Det finns flera typiska tecken som tyder på en rotatorcuffruptur:

• Smärta eller svaghet när armen lyfts uppåt eller ut åt sidan
• Ett knäppande eller knarrande ljud i axeln när den roteras på ett visst sätt
• Synbar förtunning av muskeln över axeln vid mer uttalade skador

Dessa symtom kan uppstå omedelbart efter en skada, men de kan också utvecklas gradvis över tid, särskilt vid slitage-relaterade skador. Smärtan förvärras ofta när man ligger på den drabbade sidan eller lyfter armen ovanför huvudhöjd.

Riskfaktorer

Vissa grupper löper större risk att drabbas av rotatorcuffskador än andra:

• Ålder: Risken ökar markant hos personer över 40 år, eftersom senorna försvagas naturligt med åldern.
• Idrottare: Sporter med repetitiva kast- eller svingrörelser, som baseboll, tennis och golf, innebär ökad risk på grund av överbelastning.
• Yrkesgrupper: Personer inom byggbranschen, exempelvis snickare och målare, utsätter axlarna för upprepade arbetsrörelser ovanför huvudhöjd.
• Hållning: Dålig hållning kan också belasta rotatorcuffen och bidra till skador över tid.

Diagnos och behandling

Läkare ställer vanligtvis diagnosen genom en fysisk undersökning, kompletterad med röntgenbilder och magnetresonanstomografi (MR) för att bedöma skadans omfattning.

Beroende på rupturens svårighetsgrad finns flera behandlingsalternativ. I de flesta fall hjälper vila, en armslinga och riktad sjukgymnastik till att återuppbygga muskelstyrkan. Vissa läkare väljer också att ge kortisoninjektioner för att lindra smärta och inflammation. Om konservativ behandling inte ger tillräcklig effekt kan en operation bli nödvändig, särskilt hos yngre och fysiskt aktiva patienter.

Rehabilitering

Oavsett behandlingsform behöver armen immobiliseras i en slinga under läkningsprocessens första fas. Sjukgymnast rekommenderar sedan anpassade övningar som håller muskulaturen rörlig och förhindrar stelhet.

Även efter att axeln har läkt är det viktigt att fortsätta med regelbundna styrke- och rörlighetsövningar. Det minskar risken för framtida skador och hjälper axeln att återfå full funktion.