Skenbensspjäll (shin splints) är en av de vanligaste överbelastningsskadorna hos idrottare, särskilt i början av ett nytt träningsprogram. Smärtan sitter oftast på framsidan av underbenet och uppstår när muskler och vävnader runt skenbenet belastas mer än vad de hinner anpassa sig till. Det är viktigt att skilja skenbensspjäll från allvarligare tillstånd som stressfraktur eller logesyndrom (kompartmentsyndrom), eftersom dessa kräver annan och mer akut vård. I de flesta fall läker skenbensspjäll enkelt med vila och en gradvis återgång till träningen.
Underbenet delas anatomiskt in i tre muskelloger: den främre (anteriora), den bakre (posteriora) och den yttre (laterala) logen. Musklerna i den bakre logen ansvarar för plantarflexion – alltså att trycka ner foten, ungefär som när man släcker en cigarettänd med tåspetsarna. De vrider även fotens insida uppåt (inversion) och böjer tårna.
Den laterala logen styr istället fotens yttersida, det vill säga att fotbladet vrids utåt (eversion). Muskulaturen i den främre logen lyfter foten uppåt från ankeln (dorsiflexion), sträcker tårna och vrider fotsulan inåt. Alla tre loger omsluts av tjock fascia, ett kraftigt bindvävshölje.
Vid skenbensspjäll lokaliserar sig smärtan oftast till den främre logen, vilket innebär att just rörelser som dorsiflexion och tårnas sträckning kan vara smärtsamma.
Termen "skenbensspjäll" används egentligen inte som en medicinsk diagnos utan beskriver ett symptomkomplex. Tillståndet klassificeras som en överbelastningsskada, vilket betyder att den uppstår när en viss muskelgrupp används för mycket eller repetitivt utan tillräcklig återhämtning.
Risken är störst i början av ett nytt träningsprogram, exempelvis efter en längre period av inaktivitet. Smärtan försvinner vanligtvis med vila och en gradvis återgång till aktiviteten, och när kroppen hunnit vänja sig vid den nya belastningen. Detta tar oftast en till två veckor. Läkaren bör dock alltid utesluta en tibial stressfraktur, som kan vara betydligt allvarligare än vanliga skenbensspjäll.
De två viktigaste differentialdiagnoserna vid misstänkt skenbensspjäll är stressfraktur och logesyndrom.
En stressfraktur (trötthetsfraktur) uppstår när balansen mellan nedbrytning och nybildning av benvävnad rubbats. Under träning är det normalt att en viss mängd ben bryts ner; under återhämtningsperioden byggs benet upp igen med ny vävnad. När belastningen blir för hög och återhämtningen för kort uppstår mikrosprickor på de ställen där obalansen finns, vilket i förlängningen kan leda till en verklig fraktur.
För att skilja en stressfraktur från skenbensspjäll kan du känna längs framsidan av underbenet: stressfrakturer ger en mer lokaliserad smärta, medan skenbensspjäll ger en mer utbredd ömhet. Stressfrakturer tenderar dessutom att ge en mer horisontell smärtbild, medan ömheten vid skenbensspjäll ofta följer ett vertikalt mönster längs benet.
Logesyndrom är ett akut medicinskt tillstånd. Det uppstår när trycket stiger inom en av de slutna muskelloggarna, vilket successivt minskar blodflödet till muskler och nerver. Kliniska tecken kan minnas med bokstaven P: blekhet (pallor), smärta utöver det förväntade (pain out of proportion), smärta vid passiv utsträckning, pulslöshet, förlamning (paralysis), känselstörningar (parestesi) och svaghet (pares). Upplever du dessa symtom ska du omedelbart söka akut vård.
Nyckeln till att undvika skenbensspjäll är att öka träningsbelastningen mycket gradvis. En ny löpare som siktar på att springa marathon bör exempelvis först vänja sig vid att jogga en engelsk mil, därefter 5 kilometer, och så vidare – steg för steg.
Utsträckningsövningar kan också hjälpa till att förbättra rörligheten. En enkel men effektiv övning är dorsiflexion: lyft tårna uppåt mot dig med hälen stadigt i marken tills du känner en lätt olust, håll kort och låt sedan foten sjunka tillbaka platt mot golvet. Upprepa regelbundet, gärna flera gånger per dag.
Behandlingen av skenbensspjäll består framför allt av vila och en försiktig, gradvis återgång till aktiviteten. Var realistisk med dina träningsmål – gör det ont är det klokt att pausa. Skenbensspjäll läker oftast av sig självt när idrottaren vant sig vid den aktuella belastningsnivån.
Receptfria antiinflammatoriska läkemedel (NSAID), som ibuprofen, kan lindra smärtan underlättande under återhämtningen. Om smärtan inte har lagat sig inom en till två veckors vila och stretching bör du kontakta en läkare för vidare utredning, bland annat för att utesluta stressfraktur.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online