Den vanligaste användningen för en bentäthetsmätning är att diagnostisera osteoporos, även kallad benskörhet. Behandlingen av sjukdomen kan också följas upp med hjälp av benskanningar. Dessa tester hjälper läkare att bedöma en patients risk att drabbas av benbrott. Andra vanliga tillstånd där benskanningar kan behövas är cancer, typ 1-diabetes, njursjukdom, leversjukdom samt olika sköldkörtelbesvär.
Dubbelenergi-röntgenabsorptiometri (DXA) är ett test som mäter en persons benmineraltäthet. De kroppsdelar som oftast undersöks är höfterna och ländryggen. Undersökningen tar normalt cirka 10 till 30 minuter, beroende på vilken del av kroppen som ska mätas. Metoden är dock inte lika tillförlitlig hos patienter med ryggdeformiteter eller hos dem som har genomgått någon form av ryggkirurgi.
Laterala kotbedömningen (LVA) är en mindre omfattande version av DXA. Den används endast på ryggraden för att upptäcka kotfrakturer. Testet rekommenderas ofta när en DXA-mätning ger otydliga resultat. LVA tar några minuter längre tid än DXA och används framför allt hos äldre patienter med odiagnostiserad ryggsmärta eller som har blivit mer än 2,5 centimeter kortare i längd.
Central DXA syftar på den typ av utrustning som används för att mäta bentätheten i ryggraden och höfterna. Medan patienten ligger på ett bord passerar bildgivande utrustning både över och under kroppen för att mäta bentätheten. Detta är en av de dyraste typerna av utrustning för bentäthetsmätning, men samtidigt den mest noggranna metoden som finns.
Perifer DXA (pDXA) är den utrustning som används för att mäta bentätheten i finger, handled och häl. Apparaten är mindre än den centrala DXA-maskinen och är portabel, vilket gör att undersökningen kan utföras på fler platser, exempelvis på apotek eller vårdcentraler. Undersökningen går dessutom mycket snabbare än både DXA- och LVA-testerna. En pDXA-undersökning kan dock inte användas för att följa en patients utveckling efter behandling. Om resultaten visar att läkemedelsbehandling kan behövas krävs alltid en kompletterande central DXA-mätning.
Alla dessa tester kan utföras medan patienten är vaken. Eftersom apparaterna är lättillgängliga är undersökningarna praktiska och enkla att genomföra. DXA-testet betraktas som det bästa tillgängliga sättet att diagnostisera osteoporos. Ingen av dessa benskanningar är smärtsam för patienten, och de är relativt snabba.
Den enda risk som är förknippad med dessa tester är den lilla risken för cancer till följd av exponering för strålning. Stråldoserna är dock mycket låga – ofta jämförbara med den naturliga bakgrundsstrålning man utsätts för under några dagar. Tekniska framsteg har dessutom gjort det möjligt att rikta röntgenstrålarna mot exakt det område som ska undersökas, vilket minskar mängden onödig strålning till andra delar av kroppen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online