Proteser har använts långt innan den skrivna historiens tid som ersättning för lemmar som gått förlorade till följd av olyckor, sjukdomar eller stridskador. Konstruktionerna har varierat allt från enkla pegelben i trä till komplexa mekanismer med kugghjul och vajrar. Benproteser har, liksom många andra medicinska hjälpmedel, utvecklats successivt i takt med att bättre metoder och material upptäckts. Även kostnaden har minskat tack vare denna utveckling.
Den äldsta kända benprotesen hittades år 1828 i Italien. Fyndet dateras till år 300 f.Kr. och består av bly och järn med trä som fyllnadsmaterial. Protesen var tillverkad för en person som hade amputerats under knäleden. Det finns dessutom uppgifter om välkända personer som försågs med proteser redan under persisk och romersk tid.
Under medeltiden, särskilt på 1400-talet, dominerades protesutbudet av enkla pegelben. Dessa var i första hand reserverade för sårade soldater och förmögna medborgare. Krigare utrustades med pegelben för att kunna rida till strid, men de var inte ämnade för dagligt bruk. De som hade råd kunde dock låta tillverka en bekvämare protes för vardagsbruk. Tillverkningen sköttes av skilda hantverkare, allt från rustningsmakare till urmakare.
Först på 1500-talet började benproteser tillverkas som vi idag skulle känna igen. Järnbenet som konstruerades av Ambroise Paré blev den första kända protesen med ledad knäled, och Paré införde också flera av de moderna kirurgiska metoderna vid amputationer. År 1696 utvecklade Pieter Verduyn den första icke låsbara benprotesen – en konstruktion som kom att ligga till grund för dagens moderna ledförband.
James Potts konstruerade en benprotes som lyfte tån när knät böjdes, med hjälp av konstgjorda senor. Amerikanska inbördeskriget ökade intresset för proteser och drev på teknikutvecklingen, eftersom antalet amputationer var mycket högt. Den amerikanska regeringen började vid denna tid finansiera både forskning och tillverkning av proteser. Genom att använda trä i stället för metall blev proteserna lättare. Förbättrad anestesi möjliggjorde dessutom funktionella stumpar som gav proteserna bättre passform.
År 1839 tog William Selpho Potts konstruktion till USA, där den blev känd som ”Selpho-benet”. År 1843 introducerade James Syme nya metoder för fotamputation, vilket innebar att en fotprotes kunde användas i stället för en hel benprotes när det inte var nödvändigt. Tre år senare bidrog Benjamin Palmer med en främre fjäder och ett slätare yttre, vilket gav ett mer naturligt rörelsemönster. År 1863 uppfann Dubois Parmlee en sugprotes med polycentriskt knä och rörlig fot, och år 1868 föreslog Gustav Hermann att aluminium skulle ersätta det betydligt tyngre stålet.
Århundradets första stora genombrott kom år 1912, när Marcel och Charles Desoutter utvecklade en benprotes i aluminium efter att Marcel förlorat ett ben i en flygolycka. Strax före sekelskiftet till år 1900 hade James Hanger grundat företaget Hanger Prosthetics, som kom att bli en ledande aktör inom branschen. Moderna benproteser tillverkas idag av aluminium, plast och kompositmaterial, vilket gör dem lättare och bättre anpassade efter varje amputerads individuella behov.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online