Osteomyelit är en inflammation i en del av skelettet som orsakas av bakterie- eller svampinfektion, traumatiska skador eller ett försvagat immunförsvar. Behandlingen anpassas efter sjukdomens svårighetsgrad, patientens ålder samt toleransen för olika behandlingsmetoder och läkemedel. Läkemedel, smärtlindring och i vissa fall kirurgi används för att bota infektionen och förebygga komplikationer på lång sikt.
Innan behandlingen påbörjas genomför läkaren vanligtvis flera undersökningar, såsom blodprov, röntgen, datortomografi, magnetkameraundersökning och ibland en benbiopsi, för att fastställa omfattningen av tillståndet. När diagnosen osteomyelit är bekräftad är den första rekommendationen oftast antibiotika, vald utifrån vilken mikroorganism som orsakar infektionen.
När svampen eller bakterien har identifierats väljer läkaren ett läkemedel med specifik antibiotika som bekämpar infektionen så effektivt som möjligt. I de flesta fall ges antibiotikan intravenöst under de första två till fyra veckorna. Vid allvarliga infektioner kan behandlingen behöva fortgå under längre tid, i vissa fall hela livet.
Det är viktigt att vara uppmärksam på biverkningar från kraftfulla antibiotika, exempelvis kräkningar, diarré och illamående, samt eventuella allergiska reaktioner. Läkaren kan förskriva kompletterande mediciner för att hantera dessa besvär. Tillsammans ska behandlingen minska feber, inflammation och smärta i det drabbade området.
Vid allvarliga fall av osteomyelit där antibiotika inte lyckas bekämpa infektionen och patienten inte förbättras kan kirurgi bli nödvändig. Typen av operation beror på vilket ben som drabbats.
Läkaren kan behöva öppna området runt infektionen för att tömma vätska eller var som bildats till följd av infektionen. Vid en procedur som kallas debridering tar kirurgen bort infekterad vävnad och ben så långt det är möjligt. En del oskadat ben och omgivande frisk vävnad tas också bort för att säkerställa att alla spår av infektion elimineras.
Hålrummet som uppstår efter debrideringen fylls med transplanterad hud, ben eller muskel från andra delar av kroppen. Detta hjälper till att reparera skadade blodkärl och stimulerar ny benbildning. Externa fixationsmaterial, såsom stavar, skruvar eller plattor, kan behövas för att stabilisera det drabbade benet och säkerställa att transplantatet lyckas.
Innan patienten är stark nog att genomgå transplantatkirurgi kan kirurgen placera tillfälligt fyllnadsmaterial i hålrummen. Vid osteomyelit orsakad av skada försöker man dessutom vid operationen avlägsna främmande föremål från det infekterade området.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online