Fotledsfrakturer klassificeras i huvudsak med två olika system: Danis-Weber-klassifikationen och Lauge-Hansen-klassifikationen. Danis-Weber ger en enklare översikt baserad på röntgenfynd och utgår från var frakturen ligger i förhållande till fotledsleden. Lauge-Hansen fokuserar istället på fotens position och rörelse i förhållande till underbenet, samt på frakturmekanik och patoanatomi.
Detta klassificeringssystem, som ofta används inom primärvården, delar in fotledsfrakturer i tre undertyper.
Typ A-frakturer är fibulafrakturer under syndesmosen, det vill säga under fotledsledens nivå. Dessa frakturer är stabila, kännetecknas av ett intakt tibiofibulärt syndesmos och ett intakt deltoidband, och behandlas oftast framgångsrikt med gipsning.
Typ B-frakturer uppstår på fotledsledens nivå, och det tibiofibulära syndesmoset är vanligtvis intakt. Fotledens stabilitet kan dock variera beroende på om ligament har skadats eller om frakturen även drabbar den mediala malleolen.
Typ C-frakturer uppstår ovanför fotledsleden. Dessa frakturer är alltid instabila och kräver någon form av intern fixering genom kirurgi. Detta är den allvarligaste typen, där det tibiofibulära syndesmoset är skilt, den mediala malleolen är frakturerad och deltoidbandet är skadat.
Vid klassificering av fotledsfrakturer enligt detta system beaktas om foten befinner sig i supination eller pronation, samt vilken typ av kraft som verkat på fotleden – antingen adduktion eller utåtrotation. De fem varianterna är supination-adduktion, supination-utåtrotation, pronation-eversion, pronation-abduktion och pronation-dorsiflexion. Varje variant har dessutom två till fyra stadier som anger frakturens svårighetsgrad. Stadierna tar först hänsyn till ben- eller ligamentskador på fotledens spänningssida, följt av skador som orsakas av kompression.
Enligt Lauge-Hansen klassificeras 40–70 % av alla fotledsfrakturer som supination-utåtrotation. Specifika skador som kan uppstå vid denna typ inkluderar ruptur av det främre tibiofibulära ligamentet, sned eller spiralformad fraktur på laterala malleolen, ruptur av tibiofibularligamentet samt fraktur på tibiavallens malleol.
Pronation-abduktionstypens frakturer förekommer hos mindre än 5 % av alla fall. De kännetecknas av ruptur av deltoidbandet, de främre och bakre tibiotalofibulära ligamenten, fraktur på mediala malleolen samt fraktur på fibula vid syndesmosen.
Procentandelen supination-adduktions-, pronation-eversions- och pronation-dorsiflexionsfrakturer anges inte specifikt i Lauge-Hansen-systemet.
Kunskap om fotledens anatomi är avgörande för att förstå hur frakturer klassificeras. Tre ben – tibia, fibula och talus – bildar tillsammans fotleden. Mediala malleolen utgör den inre delen av tibia, medan bakre malleolen är tibias bakre sektion. Laterala malleolen utgör fibulas nedre ände. Två leder är inblandade vid fotledsfrakturer: själva fotledsleden och syndesmosen, vilket är leden mellan tibia och fibula.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online