Frakturer och metabola bensjukdomar – vanliga former och orsaker

Metabola bensjukdomar är ett samlingsbegrepp för flera olika sjukdomar som orsakas av störningar i kroppens normala benbildning. Gemensamt för dessa tillstånd är att de försvagar skelettet och ger den drabbade en ökad risk för benbrott, så kallade frakturer.

Så fungerar normal benbildning

Vid normal benbildning samverkar två typer av celler: osteoblasterna, som bygger upp ny benvävnad, och osteoklasterna, som bryter ner gammal benvävnad. Denna balanserade process pågår kontinuerligt genom hela livet, hos både barn och vuxna. Om aktiviteten i dessa celler rubbas kan det utlösa en metabol bensjukdom.

Osteoporos

Osteoporos, eller benskörhet, är den vanligaste formen av metabol bensjukdom. Sjukdomen gör att benen förlorar täthet och styrka, vilket kraftigt ökar frakturrisken. Ungefär 40 procent av alla kvinnor vid 50 års ålder beräknas drabbas av ett osteoporosrelaterat benbrott under resten av sitt liv.

Pagets sjukdom

Pagets sjukdom påverkar hastigheten med vilken benvävnaden i kroppen bryts ner och byggs upp igen. Detta kan leda till att benen blir deformerade, förstorade eller sköra. En del personer med Pagets sjukdom utvecklar frakturer som ett direkt symtom på sin sjukdom.

Rakit

Rakit orsakar uppmjukning och försvagning av skelettet, vilket även det kan leda till benbrott. Tillståndet beror oftast på kostbrist av kalcium, fosfat eller D-vitamin och drabbar framför allt barn under tillväxt. Hos vuxna motsvaras rakit av osteomalaci, som ger liknande benuppmjukning.

Renal osteodystrofi

Nedsatt njurfunktion kan utlösa en metabol bensjukdom som kallas renal osteodystrofi. När njurarna inte fungerar som de ska störs kroppens balans av kalcium, fosfat och D-vitamin, vilket på sikt skadar skelettet. I senare stadier av sjukdomen kan frakturer uppstå i bäckenet, höfterna eller revbenen.

Sammanfattning

De vanligaste metabola bensjukdomarna – osteoporos, Pagets sjukdom, rakit och renal osteodystrofi – har alla gemensamt att de stör den normala benomsättningen och ökar risken för frakturer. Tidig diagnos och behandling, exempelvis med D-vitamin, kalciumtillskott eller läkemedel som skyddar bentätheten, kan minska risken för benbrott avsevärt.