Grönpinnefrakturer och stressfrakturer – vad är skillnaden?

Benvävnad kan skadas på många olika sätt, och vilken typ av fraktur som uppstår beror ofta på ålder, aktivitetsnivå och hur kraften mot skelettet ser ut. Två vanliga former är grönpinnefrakturer, som framför allt drabbar barn, och stressfrakturer, som ofta ses hos idrottare. Här förklarar vi vad som kännetecknar de olika typerna och hur de skiljer sig åt.

Vad är en grönpinnefraktur?

En grönpinnefraktur är en ofullständig (partiell) fraktur som nästan uteslutande förekommer hos barn och ungdomar vars ben fortfarande är mjuka, böjliga och under tillväxt. Namnet kommer från liknelsen med en färsk grön kvist: när man försöker bryta den böjer den sig och spricker på ena sidan, men går inte av helt.

Vid en grönpinnefraktur böjs och spricker alltså ena sidan av benet, medan den andra sidan förblir hel. Skadan orsakas oftast av ett fall eller en idrottsskada och är särskilt vanlig i underarm, handled och fotled, där barn ofta landar med utsträckta armar eller händer.

Öppen grönpinnefraktur

En öppen grönpinnefraktur innebär att benfragmenten tränger genom huden så att benet syns utanför kroppen. Denna typ av skada är betydligt allvarligare än en sluten fraktur, eftersom det finns stor risk för infektion i såret. En öppen fraktur kräver alltid akut vård där såret rengörs och förbinds, och där benet ställs om (reponeras) på rätt plats.

Sluten grönpinnefraktur

Vid en sluten grönpinnefraktur går inte huden sönder och benet ligger därför skyddat inne i kroppen. Skadan är mindre allvarlig än en öppen fraktur, men kräver ändå medicinsk bedömning för att benet ska kunna riktas in korrekt och läga i rätt läge. Behandlingen består ofta av gipsning eller skena under flera veckor.

Vad är en stressfraktur?

Stressfrakturer är små, fina sprickor i benet som orsakas av upprepade belastningar eller överanvändning över tid – inte av ett enskilt trauma. De är vanliga hos idrottare och personer som tränar intensivt, exempelvis löpare, men kan även drabba personer som snabbt ökat sin fysiska aktivitet.

En stressfraktur kan teoretiskt sett uppstå i vilket ben som helst, men den sitter oftast i ben, fötter och rygg – det vill säga de delar av kroppen som bär störst vikt vid gång och träning. Typiska tecken är smärta som ökar vid belastning och lindras i vila. Behandlingen handlar främst om vila och successiv återgång till aktivitet, ibland med hjälp av avlastning eller gips.