Skillnaden mellan APTT och PTT

Det finns ett flertal laboratorietester som mäter hur lång tid det tar för blodet att levra sig. Två vanliga blodanalyser används framför allt för att övervaka behandling med heparin: aktiverad partiell tromboplastintid (aPTT) och partiell tromboplastintid (PTT). Båda testerna används dessutom för att screena för koagulationsbrister och för att upptäcka hämmare i koagulationssystemet. Att förstå skillnaden mellan aPTT och PTT är avgörande för en korrekt tolkning av resultaten.

Laboratorievärden

Normalvärdena varierar mellan olika laboratorier och vårdinrättningar för både aPTT och PTT. aPTT ligger normalt på 30–40 sekunder. Under pågående antikoagulantia­behandling bör det terapeutiska värdet ligga på 2,0–2,5 gånger det normala värdet. PTT ligger däremot runt 60–70 sekunder, vilket innebär att PTT generellt är längre än aPTT.

Flera kliniska tillstånd kan förlänga aPTT, exempelvis hemofili, levercirros och leukemi. Ett förkortat aPTT-värde kan i sin tur ses vid omfattande cancersjukdom.

Äldre och nyare test

PTT var föregångaren till aPTT. Richard Ravel, författare till Clinical Laboratory Medicine: Clinical Application of Data, beskriver att PTT ursprungligen introducerades som ett verktyg för att upptäcka avvikelser i det intrinsiska systemet. Testet användes även för att följa effekterna av heparinbehandling. Med tiden upptäcktes dock att PTT var otillräckligt för att påvisa mindre brister i koagulationsfaktorerna och att testet hade sämre känslighet för heparin. aPTT utvecklades därför för att täcka de brister som PTT hade.

Tillsatta aktivatorer

Genom att tillsätta vissa kemikalier, så kallade "kontaktaktivatorer" som kaolin, i reagenset för PTT kunde faktor XII aktiveras snabbt och på ett konsekvent sätt. Reagenset består av en negativt laddad aktivator, exempelvis silika, samt en fosfolipid. Detta innebar att en extra koagulationsfaktor ersattes av ett reagens som i sin tur förkortade koagulationstiden och gjorde testet mer tillförlitligt.

Ökad känslighet

PTT används för att screena för koagulationsrubbningar. Syftet är att avslöja defekter i det intrinsiska koagulationssystemet samt i den gemensamma slutvägen. Testet används även för att bedöma eventuella brister i koagulationsfaktorerna II, V, VIII, IX, XI och XII.

aPTT är däremot känsligare när det gäller att påvisa heparins effekt. Enligt Fischbach och Dunning är aPTT "en känsligare version av PT". aPTT används därför rutinmässigt för att övervaka heparinbehandling och för att upptäcka brist på faktor VIII och faktor IX.