Blodets konduktivitet är ett mått på hur väl blodet leder elektrisk ström. Den motsatta egenskapen, resistiviteten, anger i stället hur väl blodet motstår elektrisk ström. Eftersom konduktivitet och resistivitet är omvänt proportionella, innebär kännedom om det ena värdet att man även känner till det andra.
Vårdpersonal mäter blodets konduktivitet av flera olika skäl, exempelvis vid behandling av patienter som drabbats av stroke. Det numeriska värdet varierar dock beroende på flera faktorer, bland annat hematokrit (koncentrationen röda blodkroppar), koncentrationen av elektrolyter – vätskor som leder elektricitet tack vare lösta joner – samt blodflödets hastighet.
Hematokrit anger den volymandel av blodet som består av röda blodkroppar. Värdet varierar beroende på demografiska faktorer som ålder och kön. Enligt Mayo Clinic ligger normalområdet på 38,8–50 procent för män och 34,9–44,5 procent för kvinnor. Ett högre hematokritvärde ger en högre resistivitet, det vill säga en lägre konduktivitet.
Utöver de röda blodkropparna utgör plasman huvuddelen av helblodet. Som en vätska med joner suspenderade i sig är plasman mer ledande än de röda blodkropparna. Ju större volymandel plasma blodet innehåller, desto högre blir därmed konduktiviteten – vilket står i motsatsförhållande till hematokritvärdet.
Koncentrationen av elektrolyter i blodet påverkar dess konduktivitet. Fler elektrolyter ger högre konduktivitet. Koncentrationen bestäms genom en eller flera jonmätningar, där natrium är av störst intresse eftersom det är den dominerande elektrolyten i plasman.
Erytrocyterna, de röda blodkropparna, har låg konduktivitet. De är konkava på båda sidor för att underlätta diffusionen av syre och koldioxid, deras ytor motstår elektrisk ström, och deras orientering påverkar blodets konduktivitet. Vid låga frekvenser av elektrisk ström riktas erytrocyterna in efter flödet, vilket minskar deras tvärsnitt och ökar blodets konduktivitet i flödets riktning.
Enligt en studie av S. N. Mohapatra, Kate L. Costeloe och D. W. Hill, publicerad i tidskriften Intensive Care Medicine år 1977, är det traditionellt antagna resistivitetsvärdet för en genomsnittlig hematokrit 150 ohm-centimeter. Konduktiviteten blir då det omvända värdet, nämligen 0,00667 siemens per centimeter eller 0,667 siemens per meter.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online