Talassemi är en grupp ärftliga blodsjukdomar som framför allt förekommer bland befolkningar i Medelhavsområdet, Mellanöstern och Sydostasien. Sjukdomarna orsakas av olika mutationer som stör bildningen av hemoglobin – proteinet i de röda blodkropparna som transporterar syre och koldioxid mellan lungorna och kroppens vävnader. Svårighetsgraden varierar kraftigt beroende på vilken mutation som föreligger och hur många gener som är påverkade. Med få undantag är prognosen dock god.
Begreppet talassemi omfattar ett spektrum av genetiska sjukdomar som beror på mutationer under hemoglobinsyntesen, närmare bestämt under syntesen av den så kallade globindelen. Hemoglobin är molekylen i de röda blodkropparna som ansvarar för att transportera syre och koldioxid till och från lungorna. Mutationer i dess struktur försämrar hemoglobinets förmåga att utföra denna funktion.
Normalt vuxet hemoglobin består av en hemgrupp, en globinmolekyl och en järnatom i mitten. Globinmolekylen innehåller två alfakedjor och två betakedjor. Fetalt hemoglobin har i stället två alfakedjor och två gammakedjor. De två huvudtyperna av talassemi är alfa- respektive beta-talassemi, beroende på vilken kedja som är påverkad.
De kliniska symtomen vid alfa-talassemi beror på en överproduktion av betaglobin. Svårighetsgraden styrs av hur många av de fyra möjliga alfragener som saknas. Vid den lindrigaste formen saknas endast en gen, vilket ger ett asymptomatiskt bärarskap. Personen kan föra vidare den defekta genen till sina barn men drabbas själv inte av några besvär.
Saknas två gener uppstår en lindrig hemolytisk (blodkroppsnedbrytande) anemi. Patienter som saknar tre gener har ett allvarligare tillstånd där produktionen av alfakedjor endast utgör en fjärdedel till en tredjedel av normalvärdet. Överskottet av betaglobin bildar tetramerer, så kallat Hb H. Hb H är lösligt men instabilt; i äldre röda blodkroppar skadar och förstör det cellen.
Om ingen alfraglobin alls bildas uppstår ett tillstånd som kallas hydrops fetalis. Endast gammakedjan av det fetala hemoglobinet bildas, och den kan inte transportera syre på egen hand. Detta är ett dödligt tillstånd – fostret avlider i livmodern.
På motsvarande sätt beror symtomen vid beta-talassemi på effekterna av ett överskott av alfraglobin. Alfraglobin är mer destruktivt än betaglobin och leder till nedbrytning av röda blodkroppar och deras föregångsceller. Kroppens svar på den därav följande anemin är att expandera benmärgen – "fabrikerna" som producerar röda blodkroppar – i ett försök att möta kroppens behov av syretransporterande celler. Fler fabriker borde innebära fler celler, men de celler som produceras är lika ineffektiva som tidigare. Benmärgens expansion leder till störningar i tillväxt och utveckling. Andra symtom som följer av anemin är hepatosplenomegali (förstorad lever och mjälte), bensår samt högflödeshjärtsvikt.
Hittills är minst 17 mutationer kända bakom beta-talassemi. De två huvudvarianterna är beta-talassemi major och intermedia. Patienter med major-varianten kräver oundvikligen blodtransfusioner för att överleva. Intermedia-varianten är lindrigare och kräver inte transfusion. De två asymptomatiska tillstånden kallas beta-talassemi minor respektive anlagsbärarskap och speglar patientens genetiska sammansättning.
Genetisk testning kan göras redan i fosterlivet efter nionde eller tionde graviditetsveckan. Hos barn känns beta-talassemi major igen genom hepatosplenomegali, anemi och förhöjda nivåer av alternativa hemoglobiner. Vissa fynd i ett blodutstryk kan också vara diagnostiska. Idag är den enda botande behandlingen en benmärgstransplantation.
Prognosen är i allmänhet god, med undantag för hydrops fetalis och beta-talassemi major. Som beskrivits ovan leder hydrops fetalis till fosterdöd, medan beta-talassemi major kräver omfattande transfusionsbehandling samt splenektomi (kirurgisk borttagning av mjälten). Komplikationer kan förebyggas genom att undvika oxidativa läkemedel och ämnen, bland annat malariamediciner, sulfonamider och bondbönor. Hos patienter som får transfusioner måste även järnöverskott undvikas; järnkelateringsterapi kombineras därför ofta med transfusionsbehandlingen. Ett stort hinder för en lyckad behandling är bristande efterlevnad eller att vård inte är tillgänglig.
Kontakta alltid din läkare för en fullständig lista över oxidativa ämnen och för medicinsk rådgivning gällande ditt tillstånd.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online