Siklecellsanemi är en ärftlig blodsjukdom orsakad av en punktmutation i beta-globin-genen (HBB) på kromosom 11. Denna mutation byter ut valin mot glutaminsyra vid position 6 i beta-globin-kedjan, vilket producerar abnorm hemoglobin S (HbS).
Patofysiologi
- Minskat löslighet: HbS är mindre löslig än normal hemoglobin A (HbA) vid deoxygenering.
- Polymerisering: I deoxygenerat tillstånd polymeriserar HbS-molekyler till långa, stela fibrer.
- Sikling: Dessa fibrer förvrider röda blodkroppar till den karakteristiska sikelförmiga (måneformade) formen.
- Vasko-oklusion: Stela siklade celler obstruerar mikrovaskulaturen → vävnadschemi, infarkt och smärtkriser.
- Hemolytisk anemi: Siklade celler är känsliga och har förkortad livslängd (10–20 dagar vs 120 dagar) → kronisk anemi, ikterus, gallstenar.
- Organskada: Upprepad vasko-oklusion skadar milt (autosplenektomi), hjärna (stroke), njurar, lungor (akut bröst syndrom), ben (aseptisk nekros) och ögon (retinopati).
Arvsgång
Autosomal recessiv. Bärare (siklecellegenskap, HbAS) är generellt asymptomatiska men har skydd mot svår malaria.
Behandling
- Hydroxyurea (ökar fetal hemoglobin, minskar sikling)
- Voxelotor (hämmar HbS-polymerisering)
- Crizanlizumab (minskar vasko-oklusiva kriser)
- Blodtransfusioner (strokeförebyggande, akuta komplikationer)
- Hematopoetisk stamcelltransplantation (botande, begränsad av donortillgänglighet)
- Genteknik (på väg, t.ex. exa-cel/lovo-cel)
Omfattande vård av en hematolog specialiserad på siklecellsjukdom är avgörande för att optimera utfall och livskvalitet.
