
Blodplättar är små, färglösa blodkroppar som har en avgörande roll i blodets förmåga att koagulera. De bildas i benmärgen och cirkulerar i blodströmmen i ungefär tio dagar innan de bryts ned och ersätts. När kroppen skadas aktiveras blodplättarna snabbt – de klibbar ihop vid sårområdet och bildar en propp som stoppar blödningen.
Helt enkelt allt det som rinner i våra ådror: helblod innehåller röda blodkroppar, vita blodkroppar, blodplättar och plasma. Varje beståndsdel har sin egen viktiga funktion:
Svaret ligger i blodgruppsantigenerna – proteiner som sitter på ytan av de röda blodkropparna. Det är dessa antigener, exempelvis A-, B- och RhD-antigenerna, som avgör vilken blodgrupp en person har och vilka donatorer som är kompatibla.
Om en person får en transfusion av helblod med inkompatibla antigener reagerar immunförsvaret kraftfullt. Det angriper de främmande röda blodkropparna, vilket kan utlösa en allvarlig och potentiellt livshotande reaktion. Därför måste helblod alltid vara noggrant matchat efter mottagarens blodgrupp.
Blodplättar däremot saknar de viktiga antigener som gör att immunförsvaret reagerar på röda blodkroppar. Eftersom blodplätterna inte bär på dessa blodgruppsmarkörer kan de i regel transfunderas oavsett givarens och mottagarens blodgrupp. Samma princip gäller i stor utsträckning plasma, som inte heller påverkas av antigenmatchningen på samma sätt som helblod.
Kort sagt handlar skillnaden om antigenerna på röda blodkroppar. Helblod innehåller dessa markörer och kräver därför exakt matchning mellan donator och mottagare. Blodplättar och plasma saknar den typen av antigenbelastning, vilket gör att de kan ges mer fritt – något som gör blodplättsdonation särskilt värdefull inom sjukvården, till exempel för patienter med blödningssjukdomar eller cancerbehandlingar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online