Kan man ge blod om man har hemokromatos?

Hemokromatos är en sjukdom som gör att kroppen lagrar för mycket järn. Överskottet kan med tiden skada lever, hjärta, bukspottkörtel och leder. Eftersom järn lämnar kroppen vid blodgivning är frågan logisk: går det att kombinera hemokromatos med att ge blod? Svaret är mer nyanserat än många tror.

Vad är hemokromatos?

Vid hemokromatos tar tarmen upp mer järn än kroppen behöver, och överskottet lagras i organ och vävnader. Med åren kan det leda till allvarliga komplikationer som skrumplever, hjärtproblem, diabetes och ledvärk. Sjukdomen är oftast ärftlig och upptäcks ibland först i vuxen ålder, ofta genom förhöjda värden av ferritin och transferrinmättnad i ett blodprov.

Blodgivning är själva grundbehandlingen

Det mest effektiva sättet att sänka kroppens järnförråd är att ta bort blod. Därför består behandlingen av återkommande åderlåtningar, alltså blodtagningar som liknar en vanlig blodgivning. Varje gång blod tas bort försvinner järn med det, vilket förebygger och bromsar de organskador som järnöverskottet annars kan orsaka. Behandlingen fortsätter oftast livet ut, men järnvärdena kontrolleras regelbundet med blodprov.

Kan man då bli blodgivare?

Reglerna varierar mellan länder. I Sverige kan du som har hemokromatos ofta bli blodgivare, förutsatt att sjukdomen är välbehandlad, dina järnvärden ligger stabilt inom referensområdet och du i övrigt uppfyller kraven för blodgivning. Blodet kan då användas precis som annat givarblod. Det är alltid blodcentralen som gör den individuella bedömningen, så kontakta dem innan du bokar en tid.

I andra länder är reglerna strängare. Där tas blodet från personer med hemokromatos ibland inte emot som givarblod, utan blodtagningarna sker istället inom vården som en ren behandling.

Tänk på det här

Berätta alltid om din diagnos i hälsodeklarationen och följ den behandlingsplan du fått från vården. Har du symtom som trötthet, ledvärk eller buksmärtor, eller om dina värden ännu inte är stabiliserade, kan blodgivningen behöva vänta. En öppen dialog med både din läkare och blodcentralen ger dig bästa förutsättningar att hjälpa andra – samtidigt som du hjälper dig själv.