Molekylen som är avgörande för de yttre ytorna hos aggregerade blodplättar – och som spelar en central roll i både den inre (intrinsiska) och den yttre (extrinsiska) koagulationsmekanismen – är fibrinogen.
Fibrinogen är ett stort och komplext glykoprotein som syntetiseras i levern. Det har en molekylvikt på cirka 340 000 (340 kDa) och består av sex polypeptidkedjor ordnade i tre par. I plasma förekommer fibrinogen normalt i en koncentration av cirka 2–4 mg/ml.
När ett blodkärl skadas fäster blodplättar vid det skadade endotelet och aggregerar för att bilda en så kallad blodplättspropp. Fibrinogen binder till de aggregerade blodplättarna och fungerar därigenom som en bro mellan cellerna, eftersom det kopplas till specifika receptorer (integrinet GPIIb/IIIa) på blodplätternas ytor.
Därefter omvandlas fibrinogen till fibrin genom trombins verkan. Fibrin är ett olösligt protein som bildar ett nätverk av trådar, vilket fångar röda blodkroppar och plasma och därmed stabiliserar den slutliga blodproppen.
Fibrinogen deltar i båda huvudvägarna för blodkoagulering:
Båda vägarna konvergerar alltså i den gemensamma slutvägen, där fibrinbildningen utgör det sista steget.
Fibrinogen är en livsviktig komponent i hemostasen. Utan fibrinogen kunde inga stabila blodproppar bildas, och blödningar skulle inte kunna hejdas – vilket tydligt illustrerar molekylens centrala betydelse för kroppens förmåga att stoppa blödningar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online