Begreppet "vattenhuvud" används ibland om nyfödda som föds med hydrocefalus, även kallat vattenskalla – en sjukdom som kännetecknas av en ansamling av överskottsvätska i hjärnan. Ansamlingen beror på ett hinder som förhindrar att vätskan kan dräneras bort på normalt sätt. Utan behandling leder hydrocefalus till hjärnskador och kan i värsta fall bli dödligt. Sjukdomen drabbar främst nyfödda, men kan även utvecklas hos äldre barn och vuxna.
Symtomen på hydrocefalus varierar beroende på personens ålder och hur långt sjukdomen har fortskridit.
Spädbarn med hydrocefalus kan drabbas av kramper, sömnighet, kräkningar, irritabilitet och försenad utveckling. De fysiska symtomen innefattar ofta ett ovanligt stort huvud som snabbt ökar i storlek, nedåtvända ögon (så kallade "solnedgångsögon") samt en framträdande mjuk punkt, fontanellen, på huvudets ovansida.
Äldre barn och vuxna med hydrocefalus kan uppleva minnesförlust, förvirring, illamående, kräkningar, huvudvärk, irritabilitet och personlighetsförändringar. Det är också vanligt med en avstannad eller försenad utveckling, nedsatt prestation i skolan eller på jobbet, brist på energi samt urininkontinens. Balansproblem, dubbelseende och nedåtvända ögon är ytterligare tecken på sjukdomen.
Hydrocefalus orsakas av en ansamling av vätska i hjärnan. Hjärnan svävar normalt i en vätska som kallas likvor, eller cerebrospinalvätska, vilken strömmar ut i de rumsligheter som omger hjärnan innan den tas upp i blodet. Produktionen, flödet och upptaget av likvor måste hållas i balans för att trycket inuti skallen ska hållas normalt. Störs denna balans uppstår oftast hydrocefalus.
Hos nyfödda och små barn upptäcks hydrocefalus ofta vid en rutinmässig ultraljudsundersökning under graviditeten eller i samband med den ordinarie uppföljningen av barnets tillväxt. Hos äldre barn och vuxna ställs diagnosen vanligtvis när symtom börjar visa sig. För att diagnostisera sjukdomen går läkaren igenom patientens sjukhistoria och utför en neurologisk undersökning samt en allmän kroppsundersökning. Ofta kompletteras detta med magnetresonanstomografi (MRT) och datortomografi (DT) för att bekräfta diagnosen.
Behandlingen av hydrocefalus består vanligtvis av en av två typer av kirurgiska ingrepp:
Vid detta ingrepp gör kirurgen ett litet hål i den nedre delen av en hjärnventrikel för att underlätta dränering och upptag av likvorn.
Här placerar läkaren in en slang där ena änden ligger i en hjärnventrikel och andra änden i ett område där vätskan lätt kan tas upp, exempelvis buken. Shunten behövs oftast livet ut och måste bytas ut under barnets tillväxtperiod, eller om slangen blir infekterad eller täppt.
Om du misstänker att ditt barn visar symtom som tyder på hydrocefalus bör du kontakta vården så snart som möjligt. Tidig diagnos och behandling ger betydligt bättre förutsättningar för en god prognos.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online