Dysgrafi är en neurologisk störning som yttrar sig i svårigheter med handskrift, enligt National Institute of Neurological Disorders and Stroke. Barn med denna inlärningsstörning skriver på ett sätt där bokstäver kan bli överdrivet stora, felaktiga, hamna utanför linjerna eller uppvisa problem med mellanrummen. Ett besvärligt grepp om pennan och svårigheter med att föra över tankar till papper är också vanliga tecken på störningen.
Även om dysgrafi inte kan botas finns det flera interventioner som kan hjälpa den drabbade att hantera sina svårigheter och fungera i vardagen. Här går vi igenom de mest effektiva strategierna.
När ett barn lägger all sin energi på själva kampen med att skriva hinner hen inte lära sig av innehållet hen skriver. Genom att anpassa undervisningsmetoderna efter barnets skrivsvårigheter kan inlärningsprocessen förbättras avsevärt.
Ett effektivt sätt är att ändra kraven på eleven genom att ge mer tid för att slutföra en uppgift. Låt barnet börja tidigt med arbetet och uppmuntra användning av tangentbord för att öka läsbarheten och hastigheten.
Anpassa mängden arbete genom att exempelvis låta en utbildad person skriva ner exakt vad eleven säger, varefter eleven själv får göra ändringar utan hjälp från den andra personen. På så vis tas handskriftens kvalitet bort ur bedömningen av elevens uppgifter.
Uppmuntra eleven att låta andra korrekturläsa texterna eller att använda en stavningskontroll. En talande stavningskontroll fungerar oftast bäst för personer med dysgrafi, eftersom det kan vara svårt att känna igen rätt ord bland förslagen. Det kan också hjälpa att ge eleven sitt favoritskrivverktyg och att introducera löpande stil tidigare än vanligt – många elever tycker att kursiv skrift är enklare än blockstil.
För vissa elever med dysgrafi räcker det inte att endast anpassa undervisningen – själva uppgifterna behöver också ses över.
Genom att revidera metoderna för hur uppgifter ska genomföras, utan att minska det som ska läras ut, kan man exempelvis betona kvalitet framför kvantitet i skriftliga uppgifter. Elever med dysgrafi kan också få svara på vissa frågor med teckningar eller korta fraser i stället för hela meningar.
Låt elever utan inlärningssvårigheter arbeta tillsammans med eleven som har dysgrafi. En elev kan fokusera på att strukturera uppgiften, en annan på korrekturläsning, en tredje på illustrationer och en fjärde på själva skrivandet. Detta skapar en miljö där eleven med dysgrafi inte blir överväldigad av alla delar som ingår i en skriftlig uppgift.
Att tillåta eleven att presentera ett projekt i muntlig eller visuell form i stället för skriftlig ger hen möjlighet att visa vad hen har lärt sig utan att behöva skriva ner det. Med tydliga instruktioner om vad som ska demonstreras och förklaras försvinner skrivstressen, men den pedagogiska poängen bevaras. Läraren betygsätter sedan elevens insats utifrån hur väl uppgiften fullföljts, precis som med elever som fått skriva en rapport.
Vissa personer med dysgrafi kan förbättra sin handskrift genom träning. Det är viktigt att komma ihåg att även om eleven blir mer framgångsrik med ordbehandlare fortfarande behöver träna på handskrift.
Tekniker för att öva handskrift inkluderar tidig intervention, där läraren hjälper eleven att hitta det mest bekväma sättet att skriva. Om det till exempel är lättare för eleven att skriva med löpande stil än med blockstil, låt hen göra det. Målet är att eleven ska bygga vidare på de färdigheter hen redan har.
Att avsätta tid i elevens schema för att lära sig handskrift under lärarens handledning kan vara avgörande. De flesta elever med dysgrafi vill faktiskt själva lära sig skriva bättre.
Om störningen är svår bör frågan om arbetsterapi eller specialundervisning tas upp mellan elevens föräldrar och lärare, enligt Learning Disorders Online. Genom arbetsterapi eller specialpedagogisk undervisning kan eleven dra nytta av fokuserad och intensiv träning i handskrift.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online