Ja, nervimpulser färdas betydligt snabbare längs myeliniserade neuron än längs omyeliniserade. Förklaringen finns i myelinets unika struktur och i den så kallade saltatoriska impulsledningen.
Myelin är en fettrik substans som bildas av gliaceller – Schwanns celler i det perifera nervsystemet och oligodendrocyter i centrala nervsystemet. Dessa celler lindar sina membran flera varv runt axonen och bildar på så sätt ett isolerande hölje, ungefär som plastisoleringen runt en elkabel.
Myelinhöljet är inte helt sammanhängande utan består av segment som avbryts av små mellanrum kallade Ranviers noder. Vid dessa noder är axonmembranet blottat och rikt på natriumkanaler. Den elektriska signalen kan därför inte spridas kontinuerligt längs hela axonet; i stället "hoppar" aktionspotentialen från nod till nod. Detta fenomen kallas saltatorisk ledning och är huvudförklaringen till den höga ledningshastigheten.
Eftersom endast membranet vid noderna behöver depolariseras sparar neuronet dessutom energi, samtidigt som signalen hinner längre på kortare tid.
I omyeliniserade axon saknas det isolerande höljet. Impulsen måste då fortplanta sig punkt för punkt längs hela membranet, vilket tar betydligt längre tid. Hastigheten ligger typiskt på omkring 0,5–2 meter per sekund, medan myeliniserade nervfibrer kan nå upp till cirka 120 meter per sekund.
Den långsammare ledningen är dock inte alltid ett problem. Smärtsignaler från inre organ och vissa autonoma funktioner leds ofta via tunna, omyeliniserade fibrer där hög hastighet är mindre avgörande.
Nervimpulsen går alltså snabbare längs myeliniserade neuron eftersom myelinet fungerar som en elektrisk isolator. Det hindrar signalen från att läcka ut ur axonet och låter den hoppa mellan Ranviers noder – en effektiv genväg som möjliggör snabb och energisnål signalöverföring. Hur viktigt myelinet är syns tydligt vid sjukdomar som multipel skleros, där nedbrytning av myelinhöljet leder till försämrad eller helt utebliven signalöverföring.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online