Kranskärlsstentar är små, nätliknande rör som placeras in i hjärtats kranskärl för att hålla dem öppna när de har blivit förträngda eller blockerade av åderförkalkning (plack). Behandlingen utförs oftast genom ballongvidgning följt av stentplacering, och stentens uppgift är att stötta upp kärlväggen så att blodflödet till hjärtat bibehålls.
Rostfritt stål var det första materialet som användes för stentar och det används fortfarande idag. Stentar i rostfritt stål är starka och hållbara, men de kan i vissa fall öka risken för inflammation och blodproppsbildning i kärlen.
Stentar av kobolt-krom tillverkas av en legering av kobolt och krom. De är starkare och mer flexibla än stentar i rostfritt stål, vilket gör dem lättare att föra fram i svårtillgängliga kärl. Dessutom är risken för inflammation och blodproppar lägre.
Nitinol är en legering av nickel och titan som kännetecknas av hög flexibilitet och formminne – materialet återtar sin ursprungliga form även efter att ha böjts. Nitinolstentar används ofta hos patienter med mer komplex kranskärlssjukdom.
Bioabsorberbara stentar är tillverkade av material som gradvis bryts ned och absorberas av kroppen med tiden. När kärlväggen stabiliserats försvinner stenten helt, vilket låter käret återfå sin naturliga funktion. Denna typ av stent kan användas hos patienter med förhöjd risk för restenos, det vill säga att kranskärlet förträngs igen efter stentplacering.
Valet av stent anpassas alltid efter patientens individuella situation, bland annat förträngningens utseende och plats samt risken för återförträngning. Många moderna stentar är dessutom belagda med läkemedel som hämmar celltillväxt och därmed minskar risken att kärlförträngningen kommer tillbaka.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online