Serotonin är en signalsubstans som spelar en central roll i många av kroppens funktioner. Dess effekter förmedlas av olika typer av serotoninreceptorer, som kan kategoriseras utifrån vilka organ och vävnader som uttrycker dem. Hur serotonin påverkar de olika organsystem hänger nära samman med vilken receptortyp som finns på just den platsen. Här går vi igenom de viktigaste receptortyperna och deras funktioner i kroppen.
Serotoninreceptorer finns på en mängd olika platser i hjärnan och det centrala nervsystemet. Området i hjärnan som kallas medulla oblongata, vilket ansvarar för att reglera kräkreflexen, uttrycker serotoninreceptorer av typ 3. Dessa samma receptorer finns även i kemiskt känsliga nervändar i de blodkärl som försörjer hjärtat.
Dessutom producerar de nervceller som styr mag-tarmkanalens aktivitet – det så kallade enteriska nervsystemet – flera subtyper av serotoninreceptorer som spelar viktiga roller i matsmältningen. I hela det enteriska nervsystemet uttrycks serotoninreceptorer av typ 1P och typ 4, vilka är centrala för regleringen av tarmens rörlighet och funktion.
Serotonin tycks ha en svagt stimulerande effekt på muskelcellerna som kliner andningsvägarna, den så kallade bronkiala glatta muskulaturen. Genom verkan på bronkialvägarna har allvarliga episoder av luftvägskonstriktion observerats hos patienter med serotoninpåverkande tumörer. Enligt läroboken "Basic and Clinical Pharmacology" av Bertram Katzung sker dessa effekter sannolikt via stimulering av serotoninreceptorer av typ 2A.
Serotonin har kraftfulla effekter på blodkärlen i hela kroppen genom sin påverkan på den vaskulära glatta muskulaturen – en specialiserad muskeltyp som styr blodkärlens diameter. Genom en process som kallas vasokonstriktion minskar stimulering av serotoninreceptorer av typ 2 blodflödet till de flesta vävnader i kroppen, särskilt till kärlen som försörjer njurarna och lungorna.
Omvänt utvidgar blodkärlen som försörjer hjärt- och skelettmuskulatur sin diameter när de utsätts för serotonin, en process som kallas vasodilatation. Serotonin åstadkommer dessa motstridiga effekter i olika kärlvävnader genom separata mekanismer. I hjärtats kärl stimuleras exempelvis inte receptorer direkt på den glatta muskulaturen. I stället kline kärlen av endotelceller – en specialiserad vävnadstyp som direkt styr dessa viktiga blodkärls diameter. Serotonin stimulerar dessa endotelceller att bilda kväveoxid, ett ämne som vidgar kranskärlen genom att få den omgivande glatta muskulaturen att slappna av. Tack vare denna mellancelltyp kan en och samma serotonimmolekyl alltså ge olika effekter i olika delar av kärlsystemet.
Serotonin har flera effekter på mag-tarmsystemets funktion. Stimulering av serotoninreceptorer av typ 2 i tarmen ökar kontraktionen av den glatta muskelvävnaden och höjer därmed tonus i matsmältningskanalen. Aktivering av serotoninreceptorer av typ 4 i det enteriska nervsystemet ökar däremot tarmens rörlighet, det vill säga hastigheten med vilket innehållet transporteras genom mag-tarmkanalen. Vid överproduktion av serotonin kan kraftig diarré i själva verket bero på en överdriven stimulering av dessa typ 4-receptorer.
Serotoninreceptorer av typ 2 uttrycks på ytan av skelettmuskulatur, även om deras exakta funktion ännu inte är helt klarlagd. Serotoninsyndrom – ett tillstånd som kännetecknas av överdrivna muskelkontraktioner – kan uppstå till följd av farliga läkemedelskombinationer, exempelvis vissa antidepressiva läkemedel, vilket leder till frisättning av mycket höga serotoninnivåer i hjärnan.
Stimulering av serotoninreceptorer av typ 2 på blodplättar leder till att cellerna klumpar ihop sig och att blodproppar bildas. Blodplättar producerar och lagrar normalt själva serotonin, som utövar denna koagulerande effekt när det frisätts under normala fysiologiska förhållanden.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online