Diabetes insipidus, även kallad vattendiabetes, är en ovanlig sjukdom som drabbar ungefär en person av 25 000. Sjukdomen stör kroppens vattenbalans, och eftersom vätskebalansen är avgörande för många av kroppens funktioner kan tillståndet kraftigt påverka den drabbades hälsa och välbefinnande.
Diabetes insipidus orsakar extrem törst och mycket stora urinmängder. Sjukdomen uppstår när produktionen av hormonet vasopressin (antidiuretiskt hormon) har störts. När detta hormon inte fungerar som det ska kan njurarna inte behålla vatten, vilket leder till att stora mängder urin bildas. I takt med att mer vätska lämnar kroppen ökar behovet av att dricka för att upprätthålla vattenbalansen, vilket ger upphov till den intensiva törsten.
Diabetes insipidus ska inte förväxlas med diabetes mellitus, den vanligare formen av diabetes som också kallas sockersjuka. De två tillstånden är helt olika och har inget gemensamt förutom likheten i namnet.
De främsta symtomen på diabetes insipidus är ökad urinproduktion och kraftig törst. Beroende på hur allvarligt tillståndet är kan urinmängden variera från 2,5 liter per dag upp till hela 15 liter per dag. Eftersom urinmängden är förhöjd blir urinen oftast blek och ser utspädd och vattenaktig ut.
Andra vanliga symtom är att man behöver gå upp oftare på natten för att urinera samt att barn kan börja kissa på sig i sängen igen. Hos små barn kan symtomen också innefatta otröstlig gråt, fler blöta blöjor, feber, kräkningar och diarré, viktnedgång, torr hud, kalla fingrar och tår samt försenad tillväxt.
Diabetes insipidus delas in i tre underkategorier. För att avgöra vilken typ en patient har undersöker läkaren hur tillståndet påverkar kroppens olika system.
Central diabetes insipidus orsakas av skada på hypofysen eller hypothalamus. Skadan beror oftast på operation, tumör, huvudskada eller sjukdom.
Nefrogen diabetes insipidus beror på att njurarnas kanaler (tubuli) inte fungerar som de ska. Tillståndet är ofta ärftligt, men kan också orsakas av läkemedel som litium och tetracyklin.
Gestationsdiabetes insipidus uppstår i samband med graviditet. Moderkakan bildar då ett enzym som stör kroppens förmåga att reglera sin vattenbalans.
Diagnos av diabetes insipidus kräver flera olika tester. Det vanligaste är ett vätskebegränsningstest, där patienten slutar dricka alla vätskor några timmar före undersökningen. Under testet mäter läkaren förändringar i kroppsvikt och urinmängd samt analyserar urinens koncentration.
Ett annat test som kan användas är urinanalys, där urinens fysikaliska och kemiska sammansättning undersöks. Även magnetkameraundersökning (MRT) av hjärnan används ofta. En sådan undersökning visar om det finns skador på hypofysen eller hypothalamus, vilket kan vara en utlösande faktor bakom sjukdomen.
Eftersom diabetes insipidus finns i flera former anpassas behandlingen efter vilken typ patienten har.
Vid central diabetes insipidus behandlas patienten med desmopressin, ett syntetiskt hormon som motverkar den urindrivande effekten och därmed minskar urinmängden. Om tillståndet beror på en skadad hypofys eller hypothalamus åtgärdas grundproblemet genom kirurgi eller annan medicinsk behandling.
Vid nefrogen diabetes insipidus kan läkaren ordinera en saltfattig kost, vilket minskar mängden urin som kroppen producerar.
Gravida kvinnor med gestationsdiabetes insipidus får oftast desmopressin ordinerat under graviditeten.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online