Insulin är ett hormon som bildas i bukspottkörteln och som behövs för att kroppen ska kunna lagra och utnyttja energin från maten. Utan insulin kan muskel-, fett- och leverceller varken använda glukos för att bilda energi eller omsätta proteiner och fetter. Diabetes mellitus är en sjukdom där kroppen antingen inte producerar insulin eller inte använder det på rätt sätt. Alla personer med typ 1-diabetes och vissa med typ 2-diabetes behöver därför insulinterapi för att behandla sin sjukdom.
Det finns flera typer av insulin som grupperas efter hur snabbt de verkar: snabbverkande, kortverkande, mellanverkande och långverkande insulin.
Insulin finns kommersiellt tillgängligt som humant insulin samt som analoger framställda från gris respektive nöt och gris. De flesta preparat har en koncentration på 100 insulinenheter per milliliter. Vissa insulin finns även i koncentrationen 500 enheter per milliliter, men denna används endast vid extrem insulinresistens eller hos patienter som behöver mycket höga doser.
Insulinets effekt beror på typen av insulin, dosen, injektionsstället, blodcirkulationen, temperaturen och den fysiska aktiviteten. Insulinterapi är därför individuell och kräver anpassade dosjusteringar samt regelbunden medicinsk uppföljning.
Snabbverkande insulin börjar verka inom 15–30 minuter efter injektionen, har sin toppverkan efter en till två timmar och verkar i tre till fyra timmar. Kortverkande insulin, även kallat regularinsulin, börjar verka inom 30–60 minuter, når sin topp efter två till fyra timmar och verkar i fem till sju timmar. Båda typerna tas i samband med måltider för att efterlikna kroppens naturliga insulinpuls när vi äter.
Mellanverkande insulin, så kallat NPH-insulin, börjar verka inom tre timmar efter injektionen. Verkan toppas efter cirka sex timmar och varar i tio till tolv timmar. NPH-insulin ges vanligen två gånger per dag för att efterlikna kroppens normala basala insulinnivå.
Långverkande insulin börjar verka inom fyra timmar, men effekten är jämn under resten av dygnet utan någon topp. Liksom mellanverkande insulin efterliknar det kroppens basala insulinnivå, men det ges bara en gång per dag, oftast på kvällen.
De flesta insulinpreparat ges subkutant, det vill säga under huden, via engångssprutor, insulinpumpar eller förfyllda pennor. Regularinsulin kan dock ges intravenöst eller intramuskulärt vid vissa medicinska tillstånd, exempelvis hos kritiskt sjuka patienter eller i samband med kirurgi.
Vissa läkemedel och livsmedel kan förändra insulinets effekt och öka risken för hypoglykemi, det vill säga lågt blodsocker. Patienter som använder insulin bör undvika alkohol, MAO-hämmare, betablockare och anabola steroider. Personer med typ 2-diabetes som tar orala antidiabetika utöver insulin löper också en ökad risk för hypoglykemi.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online