Betablockerare används för att behandla hypertoni (högt blodtryck) genom att blockera adrenalinets effekter på hjärtats betareceptorer. Kardioselektiva och icke-kardioselektiva betablockerare har samma grundfunktion, men de verkar på olika typer av betareceptorer.
Beta-1-adrenoceptorer styr hjärtfrekvensen och kraften i hjärtslagen, enligt Dr. Richard E. Klabunde, författare till "Cardiovascular Pharmacology Concepts". Beta-2-adrenoceptorer styr istället avslappningen av den glatta muskulaturen, bland annat i luftvägarna och blodkärlen. Båda receptortyperna påverkar blodtrycksnivåerna.
Kardioselektiva betablockerare verkar endast på beta-1-adrenoceptorer, medan icke-kardioselektiva betablockerare verkar på både beta-1- och beta-2-adrenoceptorer. Båda typerna av läkemedel saktar ner överföringen av nervimpulser i hjärtmuskeln.
När nervimpulserna i hjärtat saktas ner behöver hjärtat mindre blod och syre för att arbeta ordentligt. Detta sänker hjärtfrekvensen och gör det lättare för hjärtat att försörja övriga organ med blod. Eftersom kardioselektiva preparat i huvudsak påverkar hjärtat brukar de ofta föredras för patienter med astma eller KOL, eftersom de har mindre effekt på luftvägarna.
Atenolol, acebutolol, bisoprolol, betaxolol och esmolol verkar på beta-1-adrenoceptorer och klassificeras därför som kardioselektiva. Nadolol, timolol, labetalol, pindolol, propranolol, penbutolol och karvedilol verkar på båda receptortyperna och är därmed icke-kardioselektiva.
Vanliga biverkningar av betablockerare omfattar dåsighet, svaghet, torr mun, kalla händer och fötter, trötthet, andnöd, sömnlöshet och yrsel, enligt Texas Heart Institute. Det finns även risk för interaktioner mellan betablockerare och läkemedel mot diabetes, depression, allergi och astma. Rådfråga alltid läkare eller apotekspersonal innan du börjar eller ändrar din medicinering.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online