Baroreceptorer är sträckkänsliga mekanoreceptorer i väggarna av specifika artärer som detekterar förändringar i arteriellt tryck och initierar reflexjusteringar för att upprätthålla hemodynamisk homeostas.
Lägen
- Carotis sinus: Vid bifurkationen av a. carotis communis (mest känsliga för snabba förändringar).
- Aortabågen: Mellan a. subclavia sinistra och a. carotis communis sinister.
- Kardiopulmonära (lågtryck): Atrier, ventriklar, lungartär – upplever volym/venöst returflöde.
Baroreflexbåge
- ↑ BT → ↑ baroreceptorfiring → glossofaryngeus (IX) / vagus (X) → nucleus tractus solitarius (NTS).
- NTS → ↑ parasympatisk (vagal) utflöde till SA/AV-noder → ↓ HF, ↓ kontraktilitet.
- NTS → ↓ sympatiskt utflöde (via CVLM → RVLM) → vasodilatation, ↓ kontraktilitet.
- Nettoresultat: ↓ BT tillbaka mot uppsättningspunkt.
Konversely, ↓ BT → ↓ baroreceptorfiring → ↑ sympatiskt, ↓ parasympatiskt → ↑ HF, ↑ kontraktilitet, vaskokonstriktion → ↑ BT.
Klinisk relevans
- Ortostatisk hypotension: Baroreflexmisslyckande (autonom neuropati, läkemedel, volymdepletion).
- Carotis sinus-hypersensitivitet: Överdrivet svar → synkope (trånga kragar, rakning).
- Hypertoni: Baroreflexåterställning (högre uppsättningspunkt) upprätthåller förhöjt BT.
- Hjärtsvikt: Dämpad baroreflexkänslighet predikterar mortalitet.
Baroreceptorer ger slag-för-slag BT-stabilisering; deras dysfunktion ligger till grund för många kardiovaskulära dysregleringssyndrom.
