Innan bärbara glukosmätare (1970-talet+) var blodsockermätning en laboratoriebaserad, flerstegs, tekniskt krävande process.
Uringlukostester (Kvalitativa / Semikvantitativa)
- Benedicts test (1908): Koppar(II)sulfat + natriumkarbonat + natriumcitrat + prov → värme. Cu²⁺ reduceras till Cu⁺ (kuproxid) = färgförändring: blå → grön → gul → orange → tegelröd. Grov korrelation: grön ~1%, gul ~2%, orange/röd >2% glukos. Urin, inte blod. Hinkade blodglukos med timmar. Missade hypoglykemi.
- Fehlings test (1840-talet): Två lösningar (CuSO₄ + alkalisk tartrat) blandas med urin → värme → tegelrött nederfall (Cu₂O). Liknande princip, mindre stabil reagens.
- Clinitest (1940-talet): Tablett (kopparsulfat, citrat, karbonat, NaOH) + urin + vatten i provrör → exoterm reaktion → färgdiagram. Hemmabart men fortfarande urin.
- Dipsticks (1960-talet): Glukosoxidasa + peroxidas + kromogen. Kolorimetriskt. Fortfarande urin.
Blodglukosmetoder (Kvantitativa, Labbbaserade)
- Hagedorn-Jensen (1923): Proteinfällning (ZnSO₄ + NaOH) → filtration → titrering av glukos i filtrat med KMnO₄. Arbetskraftig, krävde skicklig tekniker.
- Somogyi-Nelson (1937): Proteinfällning → kopparreduktion (alkalisk Cu²⁺) → arsenomolybdat kolorimetri. Mer specifik, standard i decennier.
- Autoanalysator (1950–60-talet): Kontinuerligt flöde (Technicon) → enzymatisk (glukosoxidasa) eller kemiska metoder. Sjukhuslab.
- Dextrostix + Reflektansmätare (1970, Ames): Första "mätare." Bloddropp på streck → sudda → sätt in i mätare → reflektansfotometri. Professionellt bruk.
Hemmaglukosövervakningens revolution
- 1975–1980: Ames Eyetone, Glucometer, Accu-Chek – första patient-självövervakningsenheter. Stora, dyra, kalibreringskoder.
- 1987: Första biosensorbaserte streck (medierad elektronöverföring) – mindre blodvolym, snabbare, ingen suddning.
- Modern: 0,3–0,6 µL, 5 sek, Bluetooth, CGM (kontinuerlig glukosövervakning) – interstitiell vätska, realtids trender, larm.
Från timmar i labb till sekunder i handen – en transformation i diabetes egenvård.
