Trycket i människans lungor ökar i takt med att en dykare sjunker djupare ner i vattnet. Orsaken är att vattnet trycker mot kroppen från alla håll, och detta tryck växer stadigt med djupet. För att lungorna inte ska kollapsa måste trycket inuti dem motsvara det omgivande vattentrycket.
Redan på ett djup av tio meter är vattentrycket dubbelt så högt som vid ytan. Det innebär att trycket i lungorna också måste vara dubbelt så högt för att balansera den yttre belastningen. Kroppen hanterar detta på olika sätt beroende på dykteknik.
Vid fridykning komprimeras bröstkorg och luftvägar i takt med att trycket ökar. Samtidigt pressas blodplasma in i brösthålan – en process som kallas blood shift – vilket fyller ut utrymmet och skyddar lungorna från att kollapsa. Tränade fridykare kan på så vis nå imponerande djup, men kroppens förmåga att kompensera har ändå tydliga gränser.
Scubadykare löser problemet på ett annat sätt. Genom att andas tryckluft från en flaska får lungorna luft med exakt samma tryck som vattnet runt omkring, oavsett djup. Detta gör att lungornas volym hålls konstant, men det ställer höga krav på säkerhet: vid uppstigning måste den utvidgade luften ventileras bort kontinuerligt, annars kan lungorna ta allvarlig skada.
Ju djupare dykaren går, desto större blir belastningen på kroppen. På större djup börjar kvävenarkos påverka omdömet, och extremt höga tryck kan skada kroppens vävnader. Därför kan dykare inte arbeta på mycket stora djup utan specialutrustning, exempelvis dykklockor, atmosfärsdräkter eller ubåtar. Dessa system upprätthåller en trycknivå som kroppen tål, oavsett vilket vattentryck som råder utanför, vilket gör det möjligt att nå djup på hundratals – till och med tusentals – meter säkert.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online