Hepatit betyder inflammation i levern och kan orsakas av flera olika virus. De tre vanligaste formerna är hepatit A, hepatit B och hepatit C. Hepatit C kan vara antingen akut eller kronisk, och många akuta infektioner utvecklas med tiden till en kronisk sjukdom.
Hepatit C-viruset (HCV) sprids via blod. De vanligaste riskfaktorerna för smitta är injicerbart drogbruk med delade sprutor, oskyddat samlag, blodtransfusioner före 1992 (innan rutinmässig screening infördes), hemodialys samt stickskador med kontaminerade nålar.
Akut hepatit C ger ofta inga symtom alls. När symtom förekommer är de vanligtvis lindriga och kan likna en influensa – exempelvis trötthet, feber, illamående, nedsatt aptit och värk i buken.
Kronisk hepatit C kan pågå i många år utan tydliga tecken. När sjukdomen har fortskridit och orsakat levercirros kan symtom som gulsot (ikterus), ascites (vätskeansamling i buken) och ökad blödningsbenägenhet med lättbildade blåmärken uppstå.
Eftersom infektionen ofta inte ger några symtom, eller bara mycket milda, upptäcks hepatit C ibland först när en avancerad leversjukdom redan har utvecklats. Diagnosen ställs med hjälp av blodprov som påvisar antikroppar mot HCV. Om antikroppar hittas och en aktiv infektion misstänks, kompletteras undersökningen oftast med ett RNA-test som bekräftar om viruset finns kvar i kroppen.
Tidigare behandlades hepatit C med kombinationen peginterferon (Pegasys eller Pegintron) och ribavirin. Idag används främst moderna direktverkande antivirala läkemedel (DAA), som botar över 95 procent av de drabbade och ger betydligt färre biverkningar. Trots framstegen inom behandlingen finns det ännu inget vaccin mot hepatit C.
Då vaccin saknas är förebyggande åtgärder extra viktiga: undvik att dela sprutor, använd aldrig andras personliga hygienartiklar som tandborstar eller rakhyvlar, och använd skydd vid sexuella kontakter – särskilt om du tillhör en riskgrupp.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online