Effekterna av strålning på hjärnan blir tydligast hos personer som har genomgått strålbehandling. Denna behandling används när en tumör finns i hjärnan, och syftet är att krympa tumören genom att förstöra dess celler. Biverkningar kan dock uppstå allt från några månader till flera år efter att behandlingen genomförts.
Strålning är en form av energi som består av subatomära partiklar. Energin rör sig i vågor och kan tränga igenom hud, ben och kläder samt många andra material. När strålning riktas mot hjärnan – eller andra celler i kroppen – förändras cellernas fysiska struktur, vilket gör dem instabila och oförmögna att fungera normalt. Vid en hjärntumör dör de cancerogena cellerna, men i processen kan även friska celler i närheten utsättas för strålningen. Både kortvariga och långvariga biverkningar kan bli resultatet av denna exponering.
Det finns två huvudtyper av strålning: joniserande och icke-joniserande. Joniserande strålning är den typ som används inom strålterapin. Dess effekt på hjärncellerna gör dem instabila genom att joner, det vill säga laddningar, tillförs deras atomstrukturer. Icke-joniserande strålning är den typ som förekommer i mikrovågsugnar och mobiltelefoner. Dessa energivågor är svagare än joniserande strålning, vilket innebär att inga cellförändringar sker. Joniserande vågor förändrar däremot cellstrukturen vid direkt kontakt. Än idag är det okänt om icke-joniserande vågor kan ha långsiktiga effekter, exempelvis vid långvarig mobilanvändning.
Effekterna på friska hjärnceller kan vara minimala när låga doser används. Vid höga doser måste cellerna genomgå en självreparationsprocess för att kunna återhämta sig från exponeringen. Om skadan är för omfattande och cellerna inte kan reparera sig själva dör de. Eftersom strålning destabiliserar en cells struktur och funktion kan vissa celler försöka reparera sig även om deras genetiska kod har förändrats avsevärt. I sådana fall ökar sannolikheten för att biverkningar uppstår.
Nervbanorna som förbinder hjärnans nervceller är täckta av ett ämne som kallas myelin. Myelin fungerar som ett isoleringsmaterial som möjliggör snabb överföring av nervimpulser. När strålningen skadar detta skydd kan personen uppleva biverkningar medan cellerna regenereras och bygger upp sina banor igen. Vanliga biverkningar är illamående, kräkningar, håravfall, hudirritation, eventuella hörselproblem, trötthet och aptitlöshet. Vilka biverkningar som uppträder beror på stråldosen, det område som behandlades och den totala hjärnytan som bestrålats.
Effekterna av strålbehandling på hjärnan varierar från person till person. De inträffar i två kategorier: tidigt fördröjda och sent fördröjda effekter. Tidigt fördröjda effekter kan uppträda flera veckor efter behandlingen och påverkar vanligtvis hjärnans kognitiva funktioner. Minnesproblem är vanliga, men tillståndet är oftast tillfälligt och kan pågå i upp till ett år. Sent fördröjda effekter uppstår när fysiologiska system i hjärnan har skadats. Dessa effekter är permanenta och kan förvärras gradvis över tid. De kan bland annat innefatta personlighetsförändringar, nedsatt minne, minskad intellektuell förmåga och förvirring.
Strålbehandling är ett viktigt verktyg i behandlingen av hjärntumörer, men den medför risker som inte alltid syns direkt efter avslutad terapi. Patienter som genomgått behandling bör därför följas upp regelbundet av sin läkare, så att både kortvariga och långsiktiga effekter kan upptäckas och hanteras i tid.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online