En av de viktigaste medicinska framstegen under 1900-talet var skapandet och vidareutvecklingen av hjärtdefibrillatorn. Denna apparat använder elektriska urladdningar för att ge hjärtat en kraftig stöt och därigenom återupprätta en normal hjärtrytm. En hjärtdefibrillator används när hjärtmuskeln drar ihop sig onormalt, vilket hindrar blodflödet i kroppen. Den elektriska stöten får hjärtmuskeln att återgå till sitt normala beteende så att blodcirkulationen återställs.
Tekniken och metoden för hjärtdefibrillation demonstrerades för första gången år 1899 av två schweiziska fysiologer, som upptäckte att elektriska impulser kunde vända onormal hjärtrytm hos hundar. År 1947 användes tekniken för första gången på en människa, i samband med en öppen hjärtoperation. Vid den tiden behövde de strömledande paddlarna placeras direkt mot hjärtat. På 1950-talet upptäckte man att stötar med över 1 000 volt kunde återställa normal hjärtrytm utan att bröstkorgen behövde öppnas. Under 1960-talet introducerades de första bärbara defibrillatorerna.
En hjärtdefibrillator används för att återställa hjärtats normala rytm vid hjärtrytmrubbningar (arytmier), exempelvis fibrillering eller ventrikulär takykardi. Vid fibrillering drar hjärtats kammare ihop sig oregelbundet och kan inte pumpa blod effektivt. Vid ventrikulär takykardi arbetar kammarna för snabbt, vilket kan leda till att pulsen helt uteblir. Defibrillatorns elektriska stöt används för att återupprätta en normal hjärtrytm. Det tar omkring 30 sekunder för apparaten att laddas upp, varefter stöten leds genom paddlar som placeras mot patientens bröst.
Externa defibrillatorer kan antingen manövreras manuellt eller automatiskt. Manuella externa defibrillatorer ska endast användas av utbildad medicinsk personal, eftersom det är operatören som måste bedöma hur mycket elektricitet som ska administreras. Automatiska externa defibrillatorer (AED) kan avläsa hjärtaktiviteten och avgöra själv vilken elektrisk behandling som krävs. Semi-automatiska externa defibrillatorer har en inbyggd hjärtmonitor samt möjlighet till manuell överstyrning. Det finns även implanterbara defibrillatorer – små apparater som opereras in i kroppen och som kontinuerligt övervakar hjärtrytmen och avger stötar vid behov.
En defibrillator kan återställa en normal hjärtrytm och rädda, i många fall, patientens liv. Tack vare dessa apparater behöver inte ett hjärtstillestånd nödvändigtvis sluta i döden. Implanterbara defibrillatorer kan snabbt återupprätta normal hjärtrytm, så att patienten inte behöver vänta på medicinsk hjälp. Automatiserade externa defibrillatorer gör det dessutom möjligt för personer utan medicinsk utbildning att ge snabb behandling, eftersom apparaten automatiskt avgör vilken behandling som behövs. En snabb insats är avgörande vid hjärtstillestånd, eftersom patienten ofta bara överlever några minuter i detta tillstånd.
Det finns flera missuppfattningar om defibrillatorer, varav de flesta sprids genom filmer och tv-serier. Många filmer och tv-program skildrar till exempel hur en patient med hjärtstillestånd rycker till eller kastar sig våldsamt uppåt efter defibrillering. I verkligheten kan en patient som behandlas med defibrillator rycka till svagt, men rör sig i regel knappt alls. Filmer visar också ofta att defibrillatorer återupprättar pulsen hos en patient med helt plan EKG-kurva. I själva verket används defibrillatorer inte för att skapa hjärtslag hos patienter som har fått en plan EKG-linje.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online