Sinusknutan är hjärtats främsta naturliga pacemaker. Den består av en ansamling specialiserade celler i höger förmak som genererar elektriska impulser och styr hjärtrytmen. Begreppet sjukt sinussyndrom (SSS) omfattar en grupp avvikande hjärtrytmer, så kallade arytmier, som beror på störd bildning och spridning av impulser i sinusknutan. SSS är ett relativt ovanligt tillstånd som framför allt drabbar äldre personer med samtidig hjärt-kärlsjukdom, men det kan förekomma i alla åldersgrupper.
När den underliggande orsaken till syndromet är okänd kallas tillståndet idiopatiskt. Degeneration eller ärrbildning i sinusknutan kan ligga bakom vissa fall, särskilt hos äldre patienter och efter hjärtkirurgi. Vissa studier har påvisat ett minskat antal nodceller samt antikroppar riktade mot dessa celler. Kranskärlssjukdom, bindvävssjukdomar och neuromuskulära sjukdomar kan också vara förknippade med syndromet, och flera molekylära defekter har kopplats till familjär SSS.
Yttre orsaker eller förvärrande faktorer inkluderar läkemedel som digitalis, kalciumblockerare och antiarytmika. Även sköldkörtelrubbningar och gifter (till exempel vid sepsis) har kopplats till nedsatt funktion i sinusknutan. Trots senare års forskning är syndromet fortfarande ofullständigt kartlagt och dess kliniska förlopp svårförutsägbart.
Vid lindrig SSS är patienterna oftast helt symptomfria, men pulsen kan vara låg. I takt med att störningen förvärras och organen får otillräcklig blodförsörjning kan olika symtom uppstå, exempelvis trötthet, konfusionssymtom, yrsel, svimningsanfall, hjärtklappning, bröstsmärta (angina) och andnöd.
Elektrokardiografi (EKG) är den viktigaste diagnostiska metoden och kan avslöja flera mönster som inte överensstämmer med personens fysiologiska tillstånd. I stället för en jämn frekvens på 60–100 slag per minut producerar den sjuka knutan en rytm som är för långsam (bradykardi) eller för snabb (takykardi), ofta med växling mellan dessa ytterligheter – ett så kallat brady-taky-syndrom. Avvikelser kan även innefatta sinusarrest, när knutan inte avger några impulser alls, eller sinoatrialt block, när impulsen inte lyckas aktivera hjärtmuskeln. Takykardier kan visa sig som kaotiska kontraktioner i förmaken (exempelvis förmaksflimmer) eller som paroxysmal supraventrikulär takykardi, var och en med sina karakteristiska EKG-fynd.
Många patienter har mer än en EKG-avvikelse. Ambulerande EKG-registrering används ibland för att kunna koppla rytmrubbningar till aktuella symtom. Elektrofysiologisk undersökning, som används sällan, innebär att hjärtats elektriska aktivitet registreras med elektrodförsedda katetrar som förs in via blodkärlen.
Rutinmässiga laboratorieprover är sällan av värde, förutom för att utesluta yttre orsaker som nedsatt sköldkörtelfunktion, elektrolytrubbningar, lågt blodsocker eller onormala läkemedelskoncentrationer. Vid differentialdiagnostik ska andra möjliga orsaker till bradykardi beaktas (exempelvis hög fysisk kondition, atrioventrikulärt block eller hjärtinfarkt) liksom alternativa orsaker till hjärtklappning (andra snabba arytmier, klaffsjukdom eller ångest). Hypotermi samt kärlbetingade eller reflexutlösta orsaker till svimning bör också uteslutas.
Korrektion av yttre orsaker är det enda effektiva medicinska angreppssättet vid SSS. Kirurgisk behandling består i inplantering av konstgjord pacemaker, med målet att lindra symtomen. Valet av pacemmertyp är avgörande för det kliniska resultatet hos patienter med symtomgivande bradykardi; det påverkar inte bara livskvaliteten utan även risken för komplikationer som förmaksflimmer, blodproppar, stroke och hjärtsvikt. Risken för förmaksflimmer minskar exempelvis markant när en fysiologisk pacemaker (förmakspacemaker eller tvåkammarpacemaker) används. Antiarytmiska läkemedel kan ges efter pacemakerinläggning för att förebygga snabba arytmier.
En kardiolog ansvarar vanligtvis för vården av patienter med SSS. Patienter med symtomgivande SSS som ännu inte har fått pacemaker bör anpassa sin aktivitetsnivå för att minimera besvären.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online