Varje pacemaktillverkare har förinställda standardvärden för många av de parametrar som används för att anpassa enheten från patient till patient. En pacemaker är dock ingen "en storlek passar alla"-enhet som man bara kan ställa in och sedan glömma bort – det är i grunden en känslig liten dator. Det är din kardiolog eller elektrofysiolog som avgör vilka inställningar som passar bäst för just dina behov och din specifika modell.
Den nedre frekvensgränsen (LRL – Lower Rate Limit) är den parameter som styr hur långsam hjärtfrekvensen får bli innan pacemakern känner av att den behöver stimulera hjärtat. LRL hjälper till att lindra symtom på bradykardi, det vill säga när hjärtfrekvensen blir farligt låg. Hos patienter med AV-block är LRL särskilt viktig, eftersom hjärtats naturliga frekvens i dessa fall kan vara nästan obefintlig.
Den övre frekvensgränsen (URL – Upper Rate Limit) bestämmer när pacemakern slutar övervaka hjärtfrekvensen. Om URL exempelvis är inställd på 80 slag per minut men hjärtat slår snabbare av sig självt, kommer enheten inte att registrera detta förrän frekvensen återigen sjunker under 80 slag per minut. Vid behandling av bradykardi eller AV-block är LRL och URL i praktiken desamma.
Vid träningsintolerans ökar och minskar inte hjärtfrekvensen i takt med att fysisk aktivitet påbörjas eller avslutas. När patienten börjar motionera känner pacemakern av avvikelser i hjärtfrekvensen och hur den motsvarar aktivitetens intensitet. Frekvensresponsen gör att enheten kan anpassa stimuleringen efter kroppens behov. I vissa pacemakermodeller kan denna funktion programmeras av eller på efter behov.
Enhetens känslighet kan beskrivas som ett omvänt förhållande. Om känsligheten höjs känner enheten av mindre av de elektriska vågformer den mäter, vilket kan leda till att den stimulerar mindre än vad som faktiskt behövs. Omvänt, om känsligheten sänks, känner enheten av mer av signalerna och kan då stimulera i onödan – vilket i förlängningen kan tömma batteriet i förtid.
Efter implantation är pacemakerns energiutgång betydligt högre än nödvändigt, eftersom hjärtvävnaden behöver vänja sig vid stimuleringselektroden när den sätter sig fast i den hjärtkammare där den placerats. Därför är regelbunden uppföljning hos kardiologen avgörande. Den elektriska utgången måste testas kort tid efter operationen för att säkerställa att elektroderna inte har flyttat sig från hjärtkammarväggen, något som skulle kunna minska enhetens effektivitet.
Vanligtvis tre till sex månader efter implantationen behöver patienten besöka kardiologen eller kliniken för att få den totala energiutgången sänkt. Målet med detta besök är att finjustera enheten så att den fungerar korrekt samtidigt som den förbrukar så lite batterikraft som möjligt. På så sätt förlängs pacemakerns livslängd avsevärt.
Om du som patient träffar en kardiolog för allmän hjärthälsa och en elektrofysiolog för pacemakervård, behöver ni komma överens om vem som ska ha huvudansvaret för uppföljningsbesöken gällande enheten. Att samla all information i en gemensam journal hos en och samma pacemakerspecialist är avgörande för kvaliteten och kontinuiteten i vården av din pacemaker.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online