Hjärt-ekokardiografi är en undersökning där ett ekokardiogram används för att skapa rörliga bilder av hjärtat. Undersökningen utförs vanligtvis på läkarmottagningar och inom sjukhusens kardiologiska eller kliniskt fysiologiska avdelningar. En patient kan behöva genomgå en ekokardiografi om den övergripande hjärtfunktionen, hjärtklaffarna eller en eventuell hjärtsjukdom behöver utvärderas. Metoden har dock fler användningsområden än så, och hela undersökningen bygger på ultraljudsteknik.
Vid ekokardiografi används högfrekventa ljudvågor för att skapa en bild av hjärtat. En givare (transducer) fylld med kristaller placeras på patientens bröst och sänder ut ultraljudsvågor som tränger in i kroppen – dessa vågor är helt ofarliga.
Eftersom kroppens vävnader har olika storlek och täthet reflekteras ultraljudsvågorna vid olika tidpunkter och i olika vinklar. Skillnaden i tid och vinkel när de "ekoade" vågorna kommer tillbaka till givaren är det som tillsammans skapar den levande bilden av hjärtat.
Under en vanlig transtorakal ekokardiografi behöver patienten ta av sig kläderna på överkroppen. Tre elektroder placeras på bröstet – oftast en på vardera axeln och en på sidan av kroppen – för att samtidigt registrera hjärtats elektriska aktivitet. Patienten lägger sig därefter på vänster sida så att undersökningen kan genomföras. Ekokardiografen eller sonografen applicerar en gel på givaren och påbörjar sedan mätningarna.
De standardbilder som tas är parasternala lång- och kortaxelvyer, apikala vyer samt en subkostal vy. Ytterligare bildvyer kan behövas, och patienten kan bli ombedd att byta position eller hålla andan under korta moment om sonografen bedömer det nödvändigt.
Ekokardiografi kan användas för att utvärdera hjärtats övergripande funktion samt för att mäta specifika värden, exempelvis tjockleken på septum (hjärtats mellankammarskiljvägg) och andra vävnader. De viktigaste syftena med en ekokardiografi är dock:
Kamrarnas storlek: För att säkerställa att det inte finns någon utvidgning (dilatation) av hjärtkamrarna eller förtjockning av väggarna.
Pumpfunktionen: Effektiviteten i hjärtats pumpförmåga bedöms, och väggarnas rörelser graderas från normal till dyskinetisk (rörelse i motsatt riktning mot den önskade) eller akinetisk (helt utan rörelse).
Klaffunktionen: Klaffarnas funktion utvärderas, vilket är avgörande för att identifiera tillstånd som aortastenos och andra klaffel.
Det finns tre huvudtyper av ekokardiografi: transtorakal ekokardiografi (TTE), som är standardmetoden, transesofageal ekokardiografi (TEE) samt stressekokardiografi.
Vid en TTE begränsas givarens placering till bröstet. Vid TEE förs däremot en längre givare in i kroppen via munnen och matstrupen. Eftersom matstrupen ligger mycket nära hjärtat går det att få ännu tydligare bilder med denna metod, helt utan störning från lungorna eller fett- och muskelvävnad på bröstkorgen.
En stressekokardiografi utförs medan hjärtat utsätts för belastning. Detta åstadkoms antingen genom att patienten cyklar eller går på löpband, eller genom ett läkemedelsprovocerat test där patienten får en injektion av adenosin eller adrenalin. Läkemedlet gör att kroppen hamnar i ett tillstånd som liknar fysisk ansträngning, även om patienten ligger stilla.
Att bli behörig att utföra och tolka hjärt-ekokardiografier kräver utbildning som sker i flera steg. Den som aspirerar på yrket måste både avlägga skriftliga prov samt genomföra och tolka ett fastställt antal patientundersökningar under handledning. För att uppnå grundnivån (nivå ett) krävs minst tre månaders träning, medan de mer avancerade nivåerna kräver betydligt längre praktik och fler genomförda undersökningar.
I USA är det National Board of Echocardiography som utfärdar certifieringarna och övervakar proven. Motsvarande kompetenskrav och fortbildning efterfrågas även i Sverige och övriga Europa, ofta via nationella specialistutbildningar och europeiska sällskap som EACVI.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online