EKG (elektrokardiografi) är en av de vanligaste och mest utbredda metoderna för att medicinskt undersöka hjärtats funktion. Vid ett normalt EKG delas varje hjärtslag upp i flera karakteristiska vågor på kurvan.
Det första positiva utslaget på EKG-kurvan kallas P-vågen och speglar förmakarnas elektriska aktivitet. Därefter följer tre utslag som tillsammans benämns QRS-komplexet och som representerar kamrarnas sammandragning. Det sista utslaget kallas T-vågen och motsvarar kamrarnas återhämtning, så kallad repolarisering.
QT-intervallet har stor diagnostisk betydelse och definieras som tiden från början av QRS-komplexet till slutet av T-vågen. Ett onormalt långt eller kort QT-intervall kan tyda på hjärtsjukdom, elektrolytrubbningar eller biverkningar av läkemedel, vilket gör korrekt mätning extra viktig.
Räkna antalet små rutor på den vanliga EKG-utskriften (varje liten ruta är 1 mm) mellan början av QRS-komplexet och slutet av T-vågen. Räkna noga, eftersom fel i detta steg påverkar hela beräkningen.
Ta reda på med vilken hastighet EKG-pappret kördes. Den normala hastigheten är 25 mm per sekund, men ibland används 50 mm per sekund, exempelvis vid ovanligt snabb hjärtrytm.
Vid en pappershastighet av 25 mm/s motsvarar varje liten ruta 40 millisekunder. Multiplicera antalet rutor du räknat med 40 för att få fram QT-intervallet i millisekunder. Om papperet kördes med 50 mm/s motsvarar varje ruta i stället 20 millisekunder.
Värdet du får fram är det okorrigerade QT-intervallet. För att kunna jämföra resultat mellan personer med olika hjärtfrekvenser brukar värdet dessutom korrigeras, ofta med Bazetts formel (QTc = QT dividerat med kvadratroten ur RR-intervallet), där RR-intervallet är längden på ett helt hjärtslag i sekunder.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online