Cirka fem miljoner människor i USA drabbas av kongestiv hjärtsvikt under ett givet år, enligt Centers for Disease Control and Prevention (CDC). Sjukdomstillstånd som kranskärlssjukdom, högt blodtryck och diabetes kan alla utlösa symtom på hjärtsvikt. Genom en differentialdiagnos arbetar läkarna för att identifiera de bakomliggande orsakerna till tillståndet.
Kongestiv hjärtsvikt är ett tillstånd som uppstår när hjärtmuskeln utsätts för överdriven belastning. Med tiden blir muskeln försvagad och förmår inte längre pumpa den mängd blod som kroppen behöver. I vissa fall försöker kroppen kompensera detta genom att få hjärtat att slå snabbare, höja blodtrycket eller behålla salt och vätska. Dessa kompenserande mekanismer kan med tiden bli alltmer besvärande och få patienten att söka vård.
Så småningom kan blodet börja ansamlas i hjärtats kamrar, i venerna och i lungorna. Detta ökar risken för både hjärtinfarkt och stroke, varför tidig utredning är viktig.
Flera olika tillstånd kan ligga bakom kongestiv hjärtsvikt. Läkare måste därför ställa en differentialdiagnos för att identifiera sjukdomen och fastställa dess orsak. Detta görs genom att läkaren upprättar en lista över möjliga diagnoser och sedan systematiskt utesluter alternativen tills den korrekta diagnosen framträder.
Faktorer som beaktas i utredningen omfattar patientens huvudbesvär, personliga och familjära sjukdomshistoria, blodprover, fysisk undersökning, EKG samt eventuella samtidiga symtom.
Patientens huvudbesvär utgör utgångspunkten när läkaren ska avgöra vad som orsakar tillståndet. Personer som klagar på trötthet, andnöd eller pipande andning kan uppvisa tidiga tecken på kongestiv hjärtsvikt.
I vissa fall kan typen av komplikationer tyda på hur långt sjukdomen har framskridit. Individer med onormalt blåsljud, förstorat hjärta eller njur- och leverproblem kan ha en mer avancerad grad av hjärtsvikt.
New York Heart Association (NYHA) har tagit fram ett funktionellt klassificeringssystem som ofta används inom ramen för differentialdiagnosen. Systemet består av fyra kategorier som hjälper till att fastställa svårighetsgraden av patientens hjärtsvikt:
Differentialdiagnosprocessen används för att fastställa en specifik orsak till hjärtsvikten. När orsaken har identifierats anpassas behandlingen för att minska eller eliminera dess effekter på patientens hälsa.
Ligger högt blodtryck bakom kan läkaren förskriva ACE-hämmare eller kärlvidgande läkemedel (vasodilatorer). Dessa behandlingar vidgar blodkärlens väggar och minskar motståndet i blodflödet. Är orsaken en försvagad hjärtkammarfunktion kan betablockerare förskrivas för att stärka hjärtats pumpförmåga. Vid salt- och vätskeansamling används ofta diuretika, det vill säga vätskedrivande läkemedel, som hjälper kroppen att bli av med överskottet.
I de flesta fall ingår även kostomläggning och regelbunden motion som en naturlig del av behandlingsplanen.
Hjärtsvikt är ett allvarligt men behandlingsbart tillstånd. En noggrann differentialdiagnostisk utredning är avgörande för att hitta rätt orsak och därmed kunna sätta in effektiv behandling i tid. Upplever du symtom som andnöd, trötthet eller hjärtklappning bör du kontakta vården för en medicinsk bedömning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online